Märklig känsla

Jag på Galleri K innan vernissagen öppnade

Kvällen innan vernissagedagen var jag på galleriet för att lämna av några inramade konsttrycks om skulle komplettera den redan färdighängda utställningen. Dörren till galleriet stod öppen medan vi hängde tavlor och skrev om prislistan. In genom dörren kliver en äldre välklädd herre som undrade om vi hade öppet. Vi började prata och det visade sig att han visste vem jag var och att han följt min konstkarriär under en längre tid. Han hade sett mina målningar på Gästrik Konst under åren och tyckte att mitt måleri hade utvecklats och mognat. Vi hade ett kort men trevligt samtal och sedan var jag tvungen att rusa iväg för det kom en parkeringsvakt och jag hade felparkerat utanför galleriet för att lasta av.

I bilen hem tänkte jag på samtalet och hur märkligt det känns att det finns människor som är intresserade av mitt måleri och kan se hur det utvecklats över tid. Visst vet jag att det är fler som följer mig på sociala medier och att jag får positiva kommentarer om mitt måleri både där och på utställningar, men när jag verkligen tar mig tid att fundera över det så känns det ändå overkligt. För tio år sedan skulle jag inte ha vågat andas ordet konstnär i samband med mitt namn och nu står jag här och det finns människor som uppskattar det jag gör och väljer att gå och titta på mina utställningar. Och de gör det inte för att de känner mig utan för att de tycker om mina bilder. Det känns verkligen märkligt, men naturligtvis också roligt.

Idag ska jag vara på galleriet igen och tillåta mig själva att vara i min rosa konstbubbla. I morgon är det vardag igen och allt är som vanligt. Det kan vara ganska skönt det med.

Trassel

"Trassel", 2018, akryl på duk, 30x40 cm

Ibland är min kropp inte överens om hur den ska känna. Huvudet kan tycka en sak och magen en annan. Så har det varit flera dagar den här veckan. Jag har gått omkring med en diffus ångestklump i magen, trots att jag vet att jag egentligen inte har någon anledning. Tyvärr spelar det ingen roll, för det är svårt att säga åt magen hur den ska reagera. Det enda som fungerar någorlunda är att prata. Att släppa ut oroligheterna i luften. Ofta hör jag själv hur dumt det låter när jag sätter ord på det som skaver.

Men idag känns allting faktiskt riktigt bra. Kanske för att jag har pratat av mig hela veckan. Kanske för att det är fredag. Och kanske för att vi ska åka och titta på en liten hundvalp i morgon. En liten sheltietik som kanske ska flytta hem till oss i juni. Jag längtar.

Ta nya tag

Sommaren är snart slut, eller åtminstone min semester. På måndag börjar jag jobba igen och efter fem veckor fyllda av familjetid i stugan med fiske och loppisjakt, lite måleri och mycket hemmafix i det kalla vädret, känner jag ett behov av att strukturera upp tillvaron igen. Köpa ny kalender, skriva, planera och reflektera.

En sak jag funderar över är den här bloggen. Den har uppdaterats sorgligt sällan det här året. Jag har haft en galet hektisk vår, men det är inte den enda orsaken. Jag är inte ensam om att lägga mindre tid på bloggandet. Många av de bloggar jag tidigare läst, har slutat uppdatera eller skriver väldigt sällan. Men inte alla, och några nya har jag hittat till, så jag är inte helt övertygad om bloggens död. Även om andra sociala medier som Instagram är enklare och mer tillgängliga så saknar jag de längre texterna. Både att läsa och skriva.

Så jag ger bloggen en chans till. Den ska få lite mer kärlek under hösten än hittills i år. Det betyder inte att jag kommer att uppdatera dagligen, men kanske ett inlägg i veckan. Och så ska jag göra en välbehövlig städning och rensning bland bilder och kategorier.

I mars nästa år fyller den här bloggen tio år. Tio! Jag är riktigt stolt över att jag har hållit motivationen uppe så länge. Klart jag ska fortsätta ett tag till!

SparaSpara

Nu ska det bli ordning på tankarna!

Så här i början av året känner jag som vanligt ett stort behov av att sortera mina tankar och sätta nya mål. Hur vill jag att mitt 2017 ska bli? Vad vill jag uppnå?

Trots allt elände i världen måste jag summera 2016 som ett väldigt bra år för mig och det var inte så länge sedan jag insåg jag att jag egentligen är riktigt nöjd med mitt liv just nu. Jag är så van att hela tiden drömma om något annat att jag inte riktigt har insett att jag är precis där jag vill vara. Fast det betyder ju inte att jag inte vill ännu mer. Det betyder bara att jag ska försöka att inte ska vara så missnöjd med det jag inte hinner, och istället fokusera på allt jag verkligen gör.

Våren kommer att bli lite extra intensiv så för att hålla ordning på allt jag vill och måste göra har jag bestämt mig för att testa samma metod här hemma som jag har använt på jobbet det senaste året. Jag har därför skaffat mig en alldeles ny skrivbok som ska bli min bullet journal för firma och fritid.

Tidigare har jag skrivit listor och anteckningar på alla möjliga ställen, men nu ska allt samsas i samma bok. Här ska jag skriva ner idéer till nya målningar blandat med träningsanteckningar och städschema. Det låter rörigt, men det kommer att bli perfekt.

Jag har nämligen redan testat och finslipat metoden på jobbet och jag älskar min skrivbok där allt finns samlat. Den är inte särskilt vacker (jag lägger inte så mycket tid på att dekorera som vissa gör) men den har förenklat mitt liv och jag slipper bära runt på olika pärmar, anteckningsböcker och lappar som jag tidigare försökte sortera allt i.

Nu ska jag bara göra samma sak här hemma så kommer allt att flyta på mycket bättre. Hoppas jag i alla fall!

Tid att tänka

Jag har varit ensam hemma några dagar när resten av familjen åkte på skidläger till Idre och det var välbehövligt. Varje gång det händer, vilket är väldigt sällan, tänker jag att jag ska planera in ensamtid mer regelbundet, men det blir aldrig av. Ibland är det så skönt att inte prata, att bara få vistas i sin lilla bubbla och tänka egna tankar. Och läsa egna tankar. Jag skriver gärna när jag grubblar över något och behöver sortera i mitt röriga huvud. Jag skriver i olika skrivböcker, här på bloggen och i dagböcker. Det kan vara spännande att gå tillbaka och se hur mycket som har hänt och samtidigt lite sorgligt att upptäcka hur mycket som glöms bort.

De senaste åren, sedan jag bytte jobb och började arbeta heltid, har jag slitit med att acceptera att jag inte hinner satsa på måleriet lika mycket som jag skulle vilja. Det handlar inte bara om att jag behöver måla regelbundet för att må bra, för det hinner jag om jag planerar lite. Inte så mycket som jag skulle vilja i en drömvärld såklart, men med viss regelbundenhet i alla fall. Det handlar mer om alla missade chanser. Att jag inte klarar av att arbeta aktivt med själva konstnärsskapet. Jag borde utveckla mig, ställa ut mer, leta möjligheter, hoppa på samarbeten, marknadsföra mig och så vidare. Men där går gränsen för vad jag klarar av just nu. Och det sköna är att jag den här helgen har insett att det inte gör något. Jag är väldigt nöjd med mitt liv just nu. Varför skuldbelägga mig själv för något jag klarar mig utan?

Jag bläddrade i en gammal skrivbok häromdagen. Där fanns en lista från 2012 då jag fortfarande arbetade som lärare men hade svårt att hitta balans i tillvaron. Tanken på att jag skulle fortsätta på samma sätt resten av mitt yrkesliv kändes deprimerande. Listan beskrev hur jag ville att mitt liv skulle se ut om tre år om jag fick drömma vilt och fritt. När jag läser den listan nu, inser jag att de flesta punkter redan är uppfyllda, utan att jag har tänkt på det. Jag har ett fritt och kreativt arbete som jag verkligen trivs med och där jag får samarbeta med andra kreativa människor. Jag har en stor studio fylld med material, en regelbunden inkomst och flexibla tider. Den enda verkliga skillnaden är att jag gör det i en kommunal verksamhet och inte i ett eget företag. För det lustiga är att jag inte hade skrivit något om måleri i den där listan. Bara att jag ville arbeta i en egen ateljé, och göra vad jag vill. Och det är ju faktiskt just vad jag gör.

Rensa i röran och ta det lugnt

Det har gått tre veckor sedan Gästrik Konst och idag tog jag äntligen tag i röran i ateljén. Efter utställningen slängde jag bara in allt och stängde dörren. Jag orkade inte ens tänka på något som hade med måleri att göra, och röran låg där som ett dåligt samvete. Idag kom dock att lusten tillbaka. Nu är allt sorterat och undanplockat och jag längtar verkligen efter att måla igen. Mitt huvud håller på att spricka av bilder och idéer, men trots det ska jag inte stressa fram något. Det har varit lite för mycket av det goda en tid både på jobbet, i måleriet och hemma, och jag vill ta det lugnt. Fokusera på att må bra. Det betyder att jag ska träna mer, slappa mer och inte hela tiden prestera. Självklart måla också, men utan mål. Jag ska bara göra det som känns bra. I alla fall ett tag framöver.

Min strategi för att koppla av

Dagboksbild 7, 21x30 cm, akryl på papper, Elin Folkesson

Efter förra helgens sommarstugefix och jobb på Trampolin igår kändes det ljuvligt med en hel söndag i ateljén. Ännu en dagboksbild blev det, den här gången helt utan damer, men med mina numera vanliga hus och lite bladmönster. Kanske beror motivet på att jag ständigt funderar på stugan, vilka väggar jag ska måla, vad vi behöver fynda på loppis och vilka rabatter jag vill plantera i sommar. Just nu är det hantverkare där som fixar en dusch i källaren och jag är så nyfiken på hur det kommer att bli. Jag skulle vilja vara där varje helg om det gick.

Man kan tycka att det är fånigt att lägga tid och energi på något så ytligt som inredning. Det finns så mycket viktigare saker att fundera över och problem att lösa, men samtidigt har jag insett att inredningstankarna är mitt sätt att koppla av. Min hjärna fastnar gärna i grubblerier över jobb och annat och då känns det så skönt att istället fundera över färgnyanser eller blomrabatter. Det är bara lustfyllt. Ofta är det själva planerandet som är det roliga och det gör inte så mycket om projekten jag tänker ut inte blir av. (Jag tvivlar till exempel på att jag kommer att ha tid för något planterande i sommar.) Egentligen är det väl en ganska smart strategi. Om de jobbiga tankarna inte går att stänga av - så byt dem till något avkopplande och lustfyllt. Eller hur? Det fungerar för mig i alla fall.

Mitt 2015

2015 kommer inte att gå till historien som en av de bästa åren i mitt liv, men troligtvis inte det sämsta heller. Det har varit ett grått år. Ett mellanår. Visst har det varit en del toppar, men också en hel del dalar - även om de inte varit avgrundsdjupa. Jag har känt mig nere, målat alldeles för lite och jobbat och grubblat alldeles för mycket.

Jag har inte hunnit med att göra någon nyårskavalkad det här året, men en lista på höjdpunkter och bottennapp under året kommer här:

Årets köp: Vår stuga i Örnsköldsvik. Vi kom just hem därifrån och skulle gärna stannat längre. Jag trivs verkligen där.

Årets sorgligaste: Att vi var tvungna att ta bort vår hund. Det känns tomt här hemma utan en lurvig klumpeduns.

Årets utställning: Galleri K i påskas.

Årets bragd: Vi målade huset på semestern. Den enda riktigt varma veckan på hela sommaren. Fast det är skönt att ha det gjort.

Årets konsert: One Direction. Inte för att det är min musiksmak utan för att tjejerna var så lyckliga.

Årets stad: Umeå. Jag var där på jobbresa och blev kär i staden.

Årets fasa: Att sverigedemokrater och andra rasister får större utrymme i Sverige. Jag vill inte tro att det är sant.

Årets vardagsnöje: Biomåndagar med min kompis Helena. En välbehövlig paus i veckostressen.

Årets sådär: Icas matkasse. Hiss hos föräldrarna - Diss hos barnen.

Årets bästa: Att jag har en fantastisk familj och att alla jag älskar har fått vara friska. Så klart!

Nu gäller det bara att se framåt. Jag kan inte lova att 2016 blir bättre, men jag kan i alla fall försöka.

Att formulera sig kring sitt skapande

En av bilderna jag visade i söndags.

Söndagens gästspel på Konstföreningen Odens adventsfest gick riktigt bra. Vi åt god julmat och jag fick mycket positiv feedback på mitt lilla föredrag om mig själv och min konst. Det är bra att tvingas formulera sig kring sitt skapande ibland, det gör det lättare att hitta svar när man får spontana frågor på utställningar och i andra sammanhang. "Vad målar du då?" är den vanligaste frågan jag får från människor som inte kommer på mina utställningar. Det kan vara i fikarummet på jobbet eller vid privata tillställningar och jag blir alltid lite generad av frågan. Nu kanske jag skulle kunna svara:

"Jag målar nästan uteslutande människor, oftast kvinnor och återkommande teman är saker människor bär med sig som kanske inte alls syns utåt, men också hur vi människor påverkar och påverkas av vår omgivning."

Eller så säger jag bara att jag målar damer. Det beror på hur intresserad den som frågar verkar.

Tankar som snurrar

Sitter framför datorn och förbereder ett framförande om mitt måleri, som jag ska hålla i morgon för en lokal konstförening. Det är ingen stor sak. Nuförtiden tycker jag det är riktigt roligt att prata inför en grupp människor, och särskilt om ett ämne jag kan bra. Mig själv och min konstnärliga process. Ändå har jag svårt att komma på vad jag ska säga. Jag känner mig trött och lite splittrad. Det är så mycket som far omkring i mitt huvud just nu. Inga allvarliga problem, utan vardagliga småsaker som måste lösas och jag har alltid haft svårt att stänga av mina tankar, oavsett hur obetydliga grubblerierna är. Jag vaknar på nätterna och tankarna hoppar mellan jobb, konst, hem och familj. Ska jag göra si eller så? Är det bra eller dåligt? Jag skulle vilja ha en av- och på-knapp för tankar, men så fungerar det ju tyvärr inte. Det är bara att gilla läget, tänka positivt och påminna sig själv att det går över. Snart är det lugnare igen.

Att lura sig själv lite

Jag har så lätt för att fastna i grubblerier när jag målar. Ska det verkligen vara så här? Borde jag inte använda en annan färg, ett annat mönster, ett annat motiv..? I vissa stadier i måleriprocessen har jag kommit på att jag kan lura mig själv lite genom att lyssna på en ljudbok eller till och med titta på en tv-serie. Det hindrar mig från att fastna i alltför mycket tankar och istället bara måla det som känns bra. Att leka med färgen. Men det jag lyssnar eller tittar på måste vara något lättsamt som inte kräver för mycket engagemang, något som jag kan titta bort från eller där jag kan missa några meningar utan att det gör så mycket. Det låter helt galet, men det fungerar faktiskt. Just nu är det Grey´s Anatomy som gäller. Många avsnitt, väldigt lättsamt och så vill jag helst inte se allt blod så det gör inget om jag inte tittar hela tiden. Perfekt!

Kreativ i köket - Enkel hallonkaka

Jag vill inte gnälla över att det är en omöjlig ekvation att arbeta heltid och samtidigt hinna med att måla och ha ett någorlunda fungerande familjeliv. Jag vill inte tjata om att jag är trött och aldrig hinner göra det jag vill. I stället vill jag fokusera på det som är bra. På det jag faktiskt gör, vilket ju är en hel del. Och jag väljer inte bort det tråkiga för att framstå som bättre än jag är, utan för att jag själv mår så bra av att välja det positiva. De dagar det känns som om jag står still och inte hinner något alls är det oerhört skönt att titta tillbaka i bloggen och se allt jag ändå gjort. Jag glömmer så fort men här blir jag påmind. Det är en av anledningarna till att jag bloggar överhuvudtaget.

Så från och med idag inför jag en ny kategori här inne: Recept. För det är ofta i köket jag lever ut min kreativa sida när jag inte har möjlighet att stänga in mig i ateljén.

Den här kakan bakade jag när huset var fullt av ungar och jag egentligen borde ha gjort något annat. Superenkel att göra men framför allt god. Den kommer jag definitivt att göra många gånger.

Enkel hallonkaka
1 klick smör (att smörja formen med)
2 ägg
2 dl socker
2 1/4 dl vetemjöl
1/2 tsk bakpulver
200 g frysta hallon (eller andra bär)
50-100 g smör (kylskåpskallt)
lite florsocker (att dekorera med)

1. Sätt ugnen på 175°. Smörj en pajform. Vispa ägg och socker poröst. Rör ner vetemjöl och bakpulver.
2. Bred ut smeten i formen. Fördela hallonen jämnt över smeten. Hyvla över smör så att det täcker kakan. Grädda mitt i ugnen ca 30 minuter.
3. Pudra över florsocker och servera gärna med vispgrädde, vaniljsås eller glass.

Att välja det man ser

Det är lite mycket med allt just nu. Huset är halvmålat, fönster är urplockade och färgen krånglar, barn och hund är rastlösa och hela huset är rörigt. Och jag har tappat sugen lite. MEN jag vet att jag har massor att vara glad över egentligen. Det gäller bara att fokusera på det som är bra och inte på det som stör. Inte så lätt alla gånger, men det fungerar. Alltid. I morgon är en bättre dag.

Hur sensitiv är du?

Så länge jag kan minnas har jag haft ett behov av att vara ensam. Jag behöver tid att sortera mina tankar, vila från alla intryck och hämta ny energi. Hur roligt jag än tycker att det är att träffa nya människor eller umgås med familj och vänner, så har jag en gräns för hur mycket jag orkar med, och att ha kalendern fullbokad med spännande kvälls- och helgplaner efter hela dagar på jobbet, har aldrig varit ett alternativ för mig. Ibland (ganska ofta) har jag känt mig tråkig som säger nej och inte vill följa med på olika aktiviteter, men samtidigt så måste jag ju acceptera att det är så här jag fungerar.

För en tid sedan ramlade jag över begreppet högkänsliga människor, eller särskilt sensitiva som vissa väljer att kalla det. Efter att ha läst på nätet (du kan t ex göra ett test här) och lånat några böcker på biblioteket, kan jag konstatera att mycket stämmer precis in på mig (kreativiteten, intensiv lycka över konst och natur, behovet av ensamhet, ovilja att vistas i stora folksamlingar, det dåliga samvetet och grubblerierna över vad som kan hända), medan annat inte alls gör det (jag har inte låg smärttröskel, tror inte på övernaturliga väsen, är ganska spontan och pratglad, tar inte på mig andra människors smärta och gör gärna flera saker samtidigt.)

Oavsett om beskrivningen stämmer in eller inte, så har läsningen bidragit till att jag har fått tydligare syn på och har kunnat sätta ord på det jag redan vet. Då är det också lättare att planera tillvaron för att hitta en bra balans - som fungerar för mig. Det ska jag försöka jobba med framöver.

Tystnad och tanketid

Det är lördag förmiddag och alldeles tyst i hela huset. Den minsta har åkt på fotbollsturnering med pappan, den mellersta har egentid med sin farmor och den äldsta ligger och drar sig i sängen fortfarande. Inte ens hunden är vaken. Jag njuter av tystnaden och tanketiden. Struntar i att ha dåligt samvete över att jag inte följer med på fotboll, eller att jag inte gör något "nyttigt" här hemma. Det här är nyttigt för mig. Jag behöver stillhet för att klara av alla intryck under en jobbvecka, och den här veckan har verkligen varit full. Vi har haft kulturdagar för åk 2 och 3 i hela kommunen och skapat annorlunda superhjältar tillsammans. Det har varit fantastiskt roligt, men också utmattande. Nu behöver jag ladda batterierna för mig själv en stund.

Tankar om måleri

Solljuset flödar i ateljén

Jag stirrar på bilden och funderar över hur jag ska gå vidare. Det är både skönt och lite jobbigt att måla utan att veta hur slutresultatet kommer att bli. Bara låta känslan styra. Det enda jag vet är att den är långt ifrån färdig. Färgerna kan komma att ändras, motivet bytas ut och andra former kan dyka upp. Än så länge tycker jag om den hukande figuren och trädet, även om färgerna är lite spretiga. Jag vill både förenkla och krångla till, men blir lite feg och avvaktar. Snart har jag nog kommit på hur jag ska gå vidare. Tills dess kisar jag och funderar lite till.

Återbruk av färg och möbler

Nu återstår bara lite målning innan ateljén är riktigt färdig. Och då menar jag inte målning av tavlor, utan målning av möbler. Som jag skrev tidigare har vi i den här omflyttningen av rum försökt att återanvända gammalt istället för att köpa nytt. Det gäller också färgen. Vi har så mycket färg som har blivit över från tidigare projekt och det känns skönt att de kommer till användning.

Jag behövde till exempel ett nytt bord i ateljén. Det jag hade från början har vi flyttat in i köket, och köksbordet som jag fick sedan lade Greta beslag på i sitt nya rum. Som tur var hade vi ett gammalt mörkbrunt bord med utdragsskivor i källaren. Det har stått där och varit mitt dåliga samvete en längre tid. Jag var så ivrig att köpa det på Blocket men det passade aldrig in någonstans. Med några lager ljusbeige linoljefärg så kommer det att passa perfekt in i ateljén. Linoljefärgen är naturligtvis också en rest från svärmor, som målade ett skåp till matrummet åt oss för många år sedan.

Tidigare i veckan målade jag också några sparade anslagstavlor med överbliven väggfärg. De sitter nu på väggen i ateljén, redo att fyllas med inspiration och påminnelser.

Att återanvända och förändra saker man redan har är naturligtvis bra för både miljön och plånboken, men just nu är jag mest nöjd över den lättnad som kommer av att rensa i alla prylar man spar på sig. Och jag är inte ensam om den känslan. Av bara farten hängde resten av familjen med på idén så nu har vi både rensat i barnens rum och bland alla skor i källaren. Vi hade många skor!

Nu ska jag bara fortsätta rensa och låta bli att köpa nytt så kommer jag att må som en prinsessa.

Vem är hon?

Ett urval av mina damer från 2010-2014

Jag får ofta frågan om vem damerna på mina målningar är. Om det är en släkting? Eller jag själv? Sanningen är att det inte är något av det...  eller både och.

Alla mina målningar är egentligen självporträtt eftersom jag målar min värld och mina tankar, men jag eftersträvar inte någon likhet, även om jag ibland kan se att vissa av damerna får mina drag.  Istället tänker jag mig att mina damer representerar kvinnor i allmänhet. Vem de är spelar ingen roll. Ansiktsdragen kan variera något, men frisyren och klänningen återkommer som ett slags tecken på kvinnlighet. Att jag sedan valt någon slags femtiotalsstil handlar både om att jag tycker att den är estetiskt tilltalande, men också att den signalerar en syn på kvinnor som fanns då och som till viss del (ibland mer och ibland mindre) lever kvar än idag. Och som jag grubblar över. Kanske kommer jag att fortsätta måla dessa damer tills jag har slutat grubbla. Om det någonsin händer.

Längtan efter förändring

Det är mycket som har hänt på sistone.Under hela hösten har jag funderat över mitt liv och hur jag ska fördela min tid och det har lett till en hel del jobbiga grubblerier. Ett tag var jag beredd att ge upp allt som har med måleri och bloggande att göra, men som tur var sansade jag mig ganska snart och försökte hitta andra lösningar. Nu börjar jag komma ut på andra sidan, och allt faller på plats i en helt ny komposition, med helt nya och oanade möjligheter. Det kommer att bli en hel del förändringar, både spännande och utmanande, och det kommer att påverka måleriet, men exakt hur vet jag inte än. Jag vet bara att det känns riktigt bra och då löser sig det mesta.

Hitta balansen

"Balansakt 1-4", 2013, akryl och collage på duk, 16x22 cm

Fyra nya små tavlor har det blivit på sistone. Det får bli de sista inför utställningen på Galleri K. Motivet är ganska passande för mig just nu. Balansakt. Jag jobbar på att hitta den där balansen som jag upplever att jag hade förra terminen. Det är så mycket nu bara. Jag kommer hem från skolan med huvudet fullt av elever och planeringar, för att snabbt kastas in i familjelivet och barnens funderingar över sin dag, och så ska jag försöka klämma in lite måleri och studier någonstans också. Det går inte riktigt ihop. Men det är kul! Alltihop. Jag vill inte vara utan varken studier, måleri eller skoljobb. Jag måste bara lära mig att hitta balansen. Det ska nog gå.