Märklig känsla

Jag på Galleri K innan vernissagen öppnade

Kvällen innan vernissagedagen var jag på galleriet för att lämna av några inramade konsttrycks om skulle komplettera den redan färdighängda utställningen. Dörren till galleriet stod öppen medan vi hängde tavlor och skrev om prislistan. In genom dörren kliver en äldre välklädd herre som undrade om vi hade öppet. Vi började prata och det visade sig att han visste vem jag var och att han följt min konstkarriär under en längre tid. Han hade sett mina målningar på Gästrik Konst under åren och tyckte att mitt måleri hade utvecklats och mognat. Vi hade ett kort men trevligt samtal och sedan var jag tvungen att rusa iväg för det kom en parkeringsvakt och jag hade felparkerat utanför galleriet för att lasta av.

I bilen hem tänkte jag på samtalet och hur märkligt det känns att det finns människor som är intresserade av mitt måleri och kan se hur det utvecklats över tid. Visst vet jag att det är fler som följer mig på sociala medier och att jag får positiva kommentarer om mitt måleri både där och på utställningar, men när jag verkligen tar mig tid att fundera över det så känns det ändå overkligt. För tio år sedan skulle jag inte ha vågat andas ordet konstnär i samband med mitt namn och nu står jag här och det finns människor som uppskattar det jag gör och väljer att gå och titta på mina utställningar. Och de gör det inte för att de känner mig utan för att de tycker om mina bilder. Det känns verkligen märkligt, men naturligtvis också roligt.

Idag ska jag vara på galleriet igen och tillåta mig själva att vara i min rosa konstbubbla. I morgon är det vardag igen och allt är som vanligt. Det kan vara ganska skönt det med.