Ingen ordning på konsten

Rensning av garderoben resulterade i åtta kassar fulla med kläder som ska bort

Det går lång tid mellan blogginläggen den senaste tiden. Eller senaste åren faktiskt. Så pass lång tid att jag missade bloggens tioårsjubileum den 23 mars i år. Skandal. Jag som hade tänkt att det här skulle bli året jag återtog bloggandet på allvar.

Bristen på inlägg handlar inte om att jag har tröttnat på att skriva, bara att jag inte har haft tid och har känt mig tvungen att prioritera annat. Jobbet till exempel, där jag både har skrivit en förstudie och en bok under hösten. Nu är dock båda färdiga (i princip) och jag kan fokusera på nya projekt.

Ändringen av arbetsuppgifter och mitt beslut att gå ner i tid på jobbet som jag skrev om i ett tidigare inlägg blev dock inte av, eftersom jag fick ett nytt och roligt uppdrag som Kultursamordnare istället (samtidigt som jag är kvar på Litteraturhuset Trampolin 25%). Det börjar jag med på riktigt nästa vecka, och jag kommer säkert att lägga ner alldeles för mycket tid på den uppgiften också. Jag har lite svårt att sluta när det är roligt, men förhoppningsvis får jag lite lättare att hitta en balans mellan familj, måleri, arbete och hälsa.

Under tiden jag inte har skrivit blogginlägg har jag ägnat mycket tid åt att få ordning på allt annat. Jag har sorterat skåp och lådor, rensat garderober, renoverat matrum och börjat planera för rust i källaren, hallen och vardagsrummet. Jag har organiserat mina tankar och uppgifter i anteckningsblock på dator och på papper. Jag har tränat och försökt äta hälsosammare (äter i stort sett vegetariskt sedan ett och ett halvt år tillbaka). Men det spelar ingen roll hur mycket ordning jag har på resten av livet när måleriet inte fungerar. Då blir jag bara deppig och irriterad på allt och alla. Det är ingen ny insikt, men ändå gör jag samma misstag om och om igen.

Det går inte att ersätta tid i målarrummet med annat fixande, och jag behöver någon form av tvång för att ta mig dit regelbundet. En planerad utställning, ett blogginlägg som måste publiceras eller en kreativ utmaning att hålla sig till.

Så. Då vet jag det. Men hur jag ska lösa och hitta en bättre balans det vet jag inte än. Till att börja med ska jag i alla fall spendera helgen i målarrummet. Sedan får vi se.

Hur sensitiv är du?

Så länge jag kan minnas har jag haft ett behov av att vara ensam. Jag behöver tid att sortera mina tankar, vila från alla intryck och hämta ny energi. Hur roligt jag än tycker att det är att träffa nya människor eller umgås med familj och vänner, så har jag en gräns för hur mycket jag orkar med, och att ha kalendern fullbokad med spännande kvälls- och helgplaner efter hela dagar på jobbet, har aldrig varit ett alternativ för mig. Ibland (ganska ofta) har jag känt mig tråkig som säger nej och inte vill följa med på olika aktiviteter, men samtidigt så måste jag ju acceptera att det är så här jag fungerar.

För en tid sedan ramlade jag över begreppet högkänsliga människor, eller särskilt sensitiva som vissa väljer att kalla det. Efter att ha läst på nätet (du kan t ex göra ett test här) och lånat några böcker på biblioteket, kan jag konstatera att mycket stämmer precis in på mig (kreativiteten, intensiv lycka över konst och natur, behovet av ensamhet, ovilja att vistas i stora folksamlingar, det dåliga samvetet och grubblerierna över vad som kan hända), medan annat inte alls gör det (jag har inte låg smärttröskel, tror inte på övernaturliga väsen, är ganska spontan och pratglad, tar inte på mig andra människors smärta och gör gärna flera saker samtidigt.)

Oavsett om beskrivningen stämmer in eller inte, så har läsningen bidragit till att jag har fått tydligare syn på och har kunnat sätta ord på det jag redan vet. Då är det också lättare att planera tillvaron för att hitta en bra balans - som fungerar för mig. Det ska jag försöka jobba med framöver.

Mamma eller konstnär?

Balansakt 1-4, 2013, blandteknik, 16x22 cm

Idag är det invigning av den årliga konstveckan på Österfärnebo bibliotek. Jag har några tavlor med, bland annat de fyra här ovanför som jag tidigare visat på Galleri K i höstas. Tyvärr kunde jag inte vara med på själva invigningen eftersom logistiken krånglade. Peter blev kvar på jobbet lite senare än vanligt och jag var tvungen att fixa middag och skjutsa på fotbollsträning. Ganska passande egentligen med tanke på bilderna med balanserande figurer. Den som tittar närmare kan se att de balanserar på ord rivna ur föräldratidningar. Det är inte så lätt att få ihop det alla gånger.

Det gäller att bestämma sig

Idag är första dagen på skolan efter sommarlovet. Jag har piffat till min nya kalender med lite blommigt papper, randig tejp och en uppmuntrande affirmation. Det kan alltid behövas, fast faktum är att jag tycker att det känns bra att börja jobba igen. Visst oroar jag mig lite för att jag inte ska hinna med allt jag vill göra, men jag vill inte vara utan det heller. Att jobba ensam hela dagarna har jag provat och det passar inte mig. Inte ens om jag får måla. Jag behöver träffa andra människor, och få lite mer utmaningar. Och måla. Förra året hade jag den perfekta balansen, tyckte jag. I år ska jag jobba lite mer. Vi får se hur det går.

Jag tror att jag har hittat balansen

Efter veckans första tre intensiva dagar på skolan, är det dags att sitta i fåtöljen med datorn framför mig och en kopp kaffe bredvid. Idag ska jag skriva min del av ett kompendium om kritor som ska lämnas ut till de övriga deltagarna på bildpedagogikkursen vid nästa träff. Förhoppningsvis hinner jag färdigt med det idag så att jag kan ägna morgondagen åt måleri.
 
Innan jag började jobba på skolan igen i augusti, var jag orolig för att det skulle vara svårt att hitta balansen mellan måleri, studier och jobb, och jag måste erkänna att det var lite slitigt i början av terminen. Bildämnet är nytt för mig och mycket tid ägnades åt ny planering, men nu börjar allt falla på plats, och häromdagen kände jag att jag nog har hittat den perfekta balansen.

Tidigare har jag grubblat mig blå över om jag ska fortsätta som lärare, om jag ska satsa på mitt måleri på heltid, eller om jag kanske borde leta efter något annat deltidsjobb som är lite mindre krävande. Men jag har hela tiden haft svårt för att släppa läraryrket. Jag är stolt över att vara lärare (trots allt negativt som står i media), jag älskar skolmiljön och att få lära mig nya saker hela tiden. Det blir aldrig tråkigt, och det är en förmån att få arbeta med barn och ungdomar hela dagarna.

Samtidigt har jag haft så svårt för att få ihop mina två världar. Både skolan och måleriet kräver så mycket tid och tankekraft att jag inte fick ihop det även om jag arbetade hemma en dag i veckan. Nu har jag två dagar hemma, men det är inte bara det som har gjort allt lättare. Det som har underlättat mest är bildkursen och att jag har tagit över bildundervisningen på skolan. Nu hänger mina två världar ihop. Det jag gör när jag är hemma kan jag ta med mig i skolarbetet, och det eleverna gör i skolan inspirerar mig i mitt eget måleri. Det känns nästan för bra för att vara sant.

I think I have found the perfect balance between my work as a teacher (three days a week), my art education class and my painting. Life is good!