Så länge jag kan minnas har jag haft ett behov av att vara ensam. Jag behöver tid att sortera mina tankar, vila från alla intryck och hämta ny energi. Hur roligt jag än tycker att det är att träffa nya människor eller umgås med familj och vänner, så har jag en gräns för hur mycket jag orkar med, och att ha kalendern fullbokad med spännande kvälls- och helgplaner efter hela dagar på jobbet, har aldrig varit ett alternativ för mig. Ibland (ganska ofta) har jag känt mig tråkig som säger nej och inte vill följa med på olika aktiviteter, men samtidigt så måste jag ju acceptera att det är så här jag fungerar.
För en tid sedan ramlade jag över begreppet högkänsliga människor, eller särskilt sensitiva som vissa väljer att kalla det. Efter att ha läst på nätet (du kan t ex göra ett test här) och lånat några böcker på biblioteket, kan jag konstatera att mycket stämmer precis in på mig (kreativiteten, intensiv lycka över konst och natur, behovet av ensamhet, ovilja att vistas i stora folksamlingar, det dåliga samvetet och grubblerierna över vad som kan hända), medan annat inte alls gör det (jag har inte låg smärttröskel, tror inte på övernaturliga väsen, är ganska spontan och pratglad, tar inte på mig andra människors smärta och gör gärna flera saker samtidigt.)
Oavsett om beskrivningen stämmer in eller inte, så har läsningen bidragit till att jag har fått tydligare syn på och har kunnat sätta ord på det jag redan vet. Då är det också lättare att planera tillvaron för att hitta en bra balans - som fungerar för mig. Det ska jag försöka jobba med framöver.
