Mitt 2015

2015 kommer inte att gå till historien som en av de bästa åren i mitt liv, men troligtvis inte det sämsta heller. Det har varit ett grått år. Ett mellanår. Visst har det varit en del toppar, men också en hel del dalar - även om de inte varit avgrundsdjupa. Jag har känt mig nere, målat alldeles för lite och jobbat och grubblat alldeles för mycket.

Jag har inte hunnit med att göra någon nyårskavalkad det här året, men en lista på höjdpunkter och bottennapp under året kommer här:

Årets köp: Vår stuga i Örnsköldsvik. Vi kom just hem därifrån och skulle gärna stannat längre. Jag trivs verkligen där.

Årets sorgligaste: Att vi var tvungna att ta bort vår hund. Det känns tomt här hemma utan en lurvig klumpeduns.

Årets utställning: Galleri K i påskas.

Årets bragd: Vi målade huset på semestern. Den enda riktigt varma veckan på hela sommaren. Fast det är skönt att ha det gjort.

Årets konsert: One Direction. Inte för att det är min musiksmak utan för att tjejerna var så lyckliga.

Årets stad: Umeå. Jag var där på jobbresa och blev kär i staden.

Årets fasa: Att sverigedemokrater och andra rasister får större utrymme i Sverige. Jag vill inte tro att det är sant.

Årets vardagsnöje: Biomåndagar med min kompis Helena. En välbehövlig paus i veckostressen.

Årets sådär: Icas matkasse. Hiss hos föräldrarna - Diss hos barnen.

Årets bästa: Att jag har en fantastisk familj och att alla jag älskar har fått vara friska. Så klart!

Nu gäller det bara att se framåt. Jag kan inte lova att 2016 blir bättre, men jag kan i alla fall försöka.

Möblerat om i ateljén

En målarvägg i ateljén

Det är den fjärde advent och jag trotsar blåsten och bristen på snö och stänger in mig i ateljén medan mannen och de två yngsta hämtar årets julgran. Jag kan skylla på att jag håller äldsta dottern sällskap (hon är sjuk) men det stämmer inte. Jag väljer måleriet framför julförberedelser idag.

Hela gårdagen ägnade jag däremot åt att fixa i ordning mellandotterns rum. Hon har saknat skrivbord sedan vi tog hennes upp till stugan och igår flyttade jag in ett gammalt skrivbord från min ateljé. Hon blev supernöjd och jag fick en länge efterlängtad vägg att måla på. Staffli i alla ära, men med riktigt stora målningar blir det lite vingligt. Målningen på väggen är fortfarande inte färdig, men nu har jag åtminstone ordentligt med utrymme att jobba med den.

Greta är nöjd med sitt "nya" skrivbord

Folder till Gästrik Konst 2016

Tiden rinner iväg och jag får panikstress när jag inser att det inte är många helger kvar till påsk. Eller åtminstone inte många helger som är vikta för måleri. Därför har jag förhandlat med maken om att fira hans födelsedag en dag för tidigt, nämligen idag, så att jag kan få måla ostört hela dagen i morgon.

Mellan brakfrukost med paket och kvällens middag och Jonas Gardell-föreställning har jag ändå hunnit med lite tid i ateljén, fast idag bara framför datorn. Jag har fått i uppdrag att göra framsidan till nästa års folder för Gästrik Konst, och nu är ett förslag färdigt och ivägskickat. Det känns skönt att beta av en punkt på att-göra-listan. Dessutom blev jag riktigt nöjd med den. Hoppas alla andra blir det också.

Att formulera sig kring sitt skapande

En av bilderna jag visade i söndags.

Söndagens gästspel på Konstföreningen Odens adventsfest gick riktigt bra. Vi åt god julmat och jag fick mycket positiv feedback på mitt lilla föredrag om mig själv och min konst. Det är bra att tvingas formulera sig kring sitt skapande ibland, det gör det lättare att hitta svar när man får spontana frågor på utställningar och i andra sammanhang. "Vad målar du då?" är den vanligaste frågan jag får från människor som inte kommer på mina utställningar. Det kan vara i fikarummet på jobbet eller vid privata tillställningar och jag blir alltid lite generad av frågan. Nu kanske jag skulle kunna svara:

"Jag målar nästan uteslutande människor, oftast kvinnor och återkommande teman är saker människor bär med sig som kanske inte alls syns utåt, men också hur vi människor påverkar och påverkas av vår omgivning."

Eller så säger jag bara att jag målar damer. Det beror på hur intresserad den som frågar verkar.

Tankar som snurrar

Sitter framför datorn och förbereder ett framförande om mitt måleri, som jag ska hålla i morgon för en lokal konstförening. Det är ingen stor sak. Nuförtiden tycker jag det är riktigt roligt att prata inför en grupp människor, och särskilt om ett ämne jag kan bra. Mig själv och min konstnärliga process. Ändå har jag svårt att komma på vad jag ska säga. Jag känner mig trött och lite splittrad. Det är så mycket som far omkring i mitt huvud just nu. Inga allvarliga problem, utan vardagliga småsaker som måste lösas och jag har alltid haft svårt att stänga av mina tankar, oavsett hur obetydliga grubblerierna är. Jag vaknar på nätterna och tankarna hoppar mellan jobb, konst, hem och familj. Ska jag göra si eller så? Är det bra eller dåligt? Jag skulle vilja ha en av- och på-knapp för tankar, men så fungerar det ju tyvärr inte. Det är bara att gilla läget, tänka positivt och påminna sig själv att det går över. Snart är det lugnare igen.

Work in progress

Den jättestora collagemålningen som jag påbörjade i somras har stått lutad mot en vägg i ateljén i brist på idéer om hur jag ska gå vidare. I helgen lekte jag lite med den färg som var kvar på paletten efter en hel dags målande och några av rutorna fick ny färg. Det ena ledde till det andra och helt plötsligt var jag helt uppslukad av att klämma ut ny färg direkt på duken och fördela den över collagerutorna. Det är som sagt en stor målning (120x145 cm) så det tar ett tag att täcka hela ytan och den är långt ifrån färdig, men jag gillar vart den är på väg. Vi får se hur länge det håller i sig.

Nu är jag nöjd

"Ett annat mönster", akryl på duk, 60x73 cm, 2015, Elin Folkesson

Den senaste målningen är färdig och jag har grubblat över titel. Från början tänkte jag på kartor och att det inte alltid är så lätt att hitta rätt väg (men som vanligt målar jag bladmönster och inte traditionella karttecken). Jag tänkte att det inte alltid är så att inre bilder eller mål stämmer överens med omgivningen. Mönstret hon håller i händerna är inte riktigt detsamma som det som växer runt omkring. Hon har andra färger och bladen är utspridda.

När jag frågade min tioåriga dotter (som är van att få frågor om mammas bilder) så hade hon samma tolkning som jag, medan min man var mer fokuserad på naturen och trodde att hon letade växter (kan det vara för att han är NO-lärare?).

Till slut landade jag i titeln Ett annat mönster. Då pekar jag på skillnaden mellan det hon håller i händerna och det som finns runt omkring, utan att tala om vad jag tänker att det handlar om. Fritt fram för tolkning alltså. Precis som det ska vara.

Målat vitt

Två helger har spenderats i sommarstugan och det viktigaste i möbelväg är inflyttat, den gamla sunkiga duschen är utriven och åtminstone ett rum har fått ny fräsch väggfärg. Nästa projekt är en ny dusch i källaren, men det får de som kan det bättre ta hand om. Jag siktar på att måla om och byta golv på den lilla toaletten. Och så drömmer jag om tapeter... Men det får vänta lite. Idag ska jag måla i ateljén. Det var alldeles för länge sedan.

Att inte vara för petig

Ibland har jag en tendens att bli alldeles för noga i mitt måleri. Jag fastnar i detaljer och pillar och petar för att få allt rätt och då blir resultatet för det mesta inte alls bra, utan tvärtom riktigt tråkigt. Ett sätt att komma runt det problemet är att använda riktigt gamla och slitna penslar, gärna i en lite större storlek än vad måleriet egentligen kräver. Det går inte att vara för noggrann med stora, spretiga penslar. Vilken tur att jag är så dålig på att sköta om mina penslar så att de flesta blir slitna ganska fort!

Just nu i ateljén

Det går sakta men säkert framåt med min pågående målning. Just nu ser den ut så här, men den är långt ifrån färdig. Mycket kommer att hända innan jag känner mig nöjd och även om jag tycker att den känns ganska lovande för tillfället så är jag säker på att den kommer att genomgå åtminstone en fas där jag har lust att måla över alltihop. Eller så klarar jag mig utan det den här gången. Vi får se.

En resa till Umeå

För många år sedan hade jag min första utställning i Umeå, men jag såg inget av staden annat än galleriet där jag ställde ut. Nu har jag varit där igen, på en studieresa med mina kollegor från bibliotek och litteraturhus, och jag blev faktiskt lite kär i staden. Vi inspirerades på bland annat Väven, Kulturverket och Bildmuseet. Och så gick vi på opera. Och åt fantastiskt gott.  Jag lyckades dessutom klämma in en snabbtdejt med en bloggbekantskap i vårt späckade schema. Däremot lyckades jag inte ta särskilt många bilder. Det hade jag inte tid med.

Nu känns det ännu bättre att vi har köpt en stuga i Örnsköldsvik. Då blir det närmare till Umeå.

Möbler byter plats

Just nu står Sonias våningssäng isärskruvad och staplad i den övre hallen. Den ska få flytta upp till vår nyinköpta sommarstuga (herregud vad mycket det behövs till ett helt tomt hus!) och Sonia ska överta Miras gamla säng eftersom hon äntligen ska få en lite bredare variant som hon har önskat sig länge. Alla är nöjda och glada.

Jag planerar och skriver listor över allt som behövs till nya stugan, vilka möbler och andra prylar vi kan ta hemifrån, vad vi måste köpa nytt och vad vi kan handla på loppis. Vår plan är att köpa minimalt med nya saker och hittills har vi bara köpt en madrass och några billiga täcken och kuddar så att vi kan sova ordentligt. En nästan ny bäddsoffa har vi fyndat på Blocket.

Mina snälla föräldrar har lovat att följa med mig upp en helg framöver när Peter och tjejerna ska på barmarksläger så att vi kan förbereda lite innan hela familjen åker upp på höstlovet. Det ska bli så kul!

Att ta tag i saker som aldrig blir gjorda

Ända sedan vi byggde vårt kök för massor av år sedan har vi haft en ful trälist i det omöjliga utrymmet mellan vedspis och den vanliga spisen. Det har retat mig till döds men jag har inte riktigt vetat vad jag skulle göra med den. För ett tag sedan kom jag på att jag skulle klä in den med mosaik av samma kakelplattor som ligger runt vedspisen, men det kändes som ett lite besvärligt projekt. I helgen bestämde jag mig för att bara börja. Även om det var krångligt. Och det visade sig (som det ofta gör) att det inte alls var varken besvärligt eller tidskrävande.

I lördags hamrade jag sönder kakelplattor och fäste mosaiken och i söndags fogade jag. Allt material hade vi hemma så det kostade mig inte ett öre. På bilderna har jag ännu inte torkat rent ordentligt men jag är så nöjd med resultatet.

Undrar vilket omöjligt projekt jag ska ta itu med härnäst?

Att lura sig själv lite

Jag har så lätt för att fastna i grubblerier när jag målar. Ska det verkligen vara så här? Borde jag inte använda en annan färg, ett annat mönster, ett annat motiv..? I vissa stadier i måleriprocessen har jag kommit på att jag kan lura mig själv lite genom att lyssna på en ljudbok eller till och med titta på en tv-serie. Det hindrar mig från att fastna i alltför mycket tankar och istället bara måla det som känns bra. Att leka med färgen. Men det jag lyssnar eller tittar på måste vara något lättsamt som inte kräver för mycket engagemang, något som jag kan titta bort från eller där jag kan missa några meningar utan att det gör så mycket. Det låter helt galet, men det fungerar faktiskt. Just nu är det Grey´s Anatomy som gäller. Många avsnitt, väldigt lättsamt och så vill jag helst inte se allt blod så det gör inget om jag inte tittar hela tiden. Perfekt!

Att måla i mörkret

Just nu på staffliet (långt ifrån färdig!!)

Kvällarna (och snart eftermiddagarna!) blir allt mörkare och jag är glad för min dagsljuslampa som gör det möjligt att måla någon timme på kvällen också. Även om jag egentligen vill ha längre måleripass så är det bara att inse att det inte alltid är möjligt, och att det kan räcka att stjäla åt sig någon timme då barnen har somnat. Mindre soffhäng och mer måleri - det är mitt mål. Åtminstone en kväll i veckan.

Söndagar = målardagar

Det verkar som om jag börjar hitta lite rutiner i måleriet igen, efter en alldeles för lång paus. Söndagar har blivit en målardag då jag kan skrota i ateljén hela dagen medan resten av familjen gör annat. Jag behöver rutiner för att komma till skott när tiden är en bristvara och just söndagar ska jag försöka hålla fast vid.

Trots att det blivit några söndagar i ateljén är fortfarande lite ringrostig när det gäller själva måleriet. Det blir lätt så efter en paus - det tar ett tag att komma in i vanan igen och känna sig hemma med penslar och färger. Idag gjorde jag det enkelt för mig och målade mönster utan alltför mycket tanke. Kanske kommer de att täckas, kanske inte. Det spelar inte så stor roll. Det viktigaste är att jag har börjat. Att jag målar. För även om jag bara leker just nu så brukar det bli bra till slut, även om det tar ett tag att komma dit.

Jag har äntligen gjort en bok!

Äntligen har jag gjort något som jag har tänkt på länge. Jag har sparat mina texter och bilder från bloggen i en bok. En drygt tvåhundra sidor lång bok med alla inlägg från ett år samlade. Den blev ganska dyr, men riktigt fin och jag är så nöjd. Det känns tryggare att ha allt bevarat även i pappersform, om något skulle hända med bloggen. Den visar ju en del av mitt liv under många år, och jag vill kunna titta tillbaka på allt jag tänkt och gjort.

Nu ska jag bara göra de övriga åren också så kan jag slappna av sedan!

Kreativ i köket - Citron och hallontårta

Hela helgen har vi firat vår femtonåring, med kusinmiddag på lördagen och födelsedagsbrunch och släktfika på söndagen. Ingen tid i ateljén alltså, men däremot lite kreativitet i köket.

Jag tycker om att baka tårtor och årets variant blev en princesstårta med hallon och citrongrädde. En riktig hit om ni frågar mig. Jag älskar kombinationen av citron och hallon! 

Dekorationerna var en snabb nödlösning innan gästerna skulle komma, eftersom locket sprack när jag skulle lägga det över tårtan, och jag inte hade tid att göra om det, men jag tycker det blev ganska bra ändå - och det blev inget bråk om vem som skulle får rosen som det alltid blir annars :)

Levererat till Västerbotten och Skåne

Jag drömmer inte om att arbeta heltid som konstnär. Inte sedan jag tog tjänstledigt från mitt "vanliga" jobb och provade det i ett halvår. Det passade inte mig. Visst var det härligt att ha så mycket tid för skapandet, men det var också ensamt och för mycket press att ständigt producera och sälja. Med en fast månadslön behöver jag inte fundera över om mina målningar ska sälja eller inte. En utställning är inte misslyckad för att jag inte har sålt så mycket. Jag rycker på axlarna och tänker att det löser sig, de flesta målningar brukar hitta sina ägare i sinom tid. 

Och när det händer är det alltid lika roligt. För även om jag inte behöver sälja för att klara ekonomin, så vill jag ju att mina målningar ska flytta hemifrån och förhoppningsvis glädja någon annan. 

Här är tre målningar som har flyttat den senaste tiden. En till Västerbotten och de andra två är på väg till Skåne. Det är en lustig tanke - att mina tavlor sprider ut sig över hela landet (och ibland till och  med utanför). Jag hoppas deras nya ägare kommer att tycka om dem lika mycket som jag gör.

Hipp hipp hurra!

Idag fyller världens bästa Mira femton år - och jag sitter på tåget till Göteborg för att gå på bokmässa med jobbet. Lite dålig planering... Jag får fira henne extra mycket i helgen i stället.

Vi har köpt en sommarstuga!

Varje sommar brukar vi vara åtminstone någon vecka i Örnsköldsvik, där Peters familj har en sommarstuga. Det är en riktigt pärla med mycket charm och sjöutsikt och alla älskar att vara där. Problemet är bara att vi inte riktigt får plats allihop längre. Peter har två syskon med familjer och när vi är där samtidigt blir det trångt. Och samtidigt är det ju sällskapet som gör det så trevligt.

Vi har grubblat fram och tillbaka i flera år över hur vi ska göra, men nu är det äntligen klart. Peters syskon tar över den ursprungliga stugan och vi har köpt en alldeles egen, med gångavstånd till de andra. Det blir perfekt! Visserligen betyder det att mina ateljédrömmar får vänta ett tag, men det gör inget. Jag kan leva med den ateljé jag har. Nu kan kusinerna leka och bada, vi kan umgås med Peters familj, men också ta med min familj eller vänner eftersom vi har mer plats. Jag kan säkert måla i stugan också. Dessutom har Måns en stor gård att springa på och så är den vinterbonad så vi kan åka upp även på vintern och åka skidor.

Den är kanske inte det allra charmigast huset, det har en del behov av rust, och avståndet till sjön är längre, men det känns riktigt roligt och jag längtar efter att måla om och flytta in - även om vi ska försöka sansa oss och ha lite semester när vi är där också. (Jag har i alla fall gjort en anslagstavla på Pinterest med inspirationsbilder att drömma om.) Kan det inte bli sommar nu?

Att sätta nya mål

De senaste två veckorna har jag tagit små, små steg in i ateljén igen. Bara att vara där gör att jag känner hur lusten att måla kommer tillbaka. Fast egentligen har den aldrig varit riktigt borta - jag har bara skjutit undan den för att det har varit så mycket annat som pockat på uppmärksamhet och tid. Nu har jag anmält mig till nästa års konstrunda och det är precis vad jag behöver för att kicka igång mig själv igen. Ett mål. Ett måste. Konstigt att det fortfarande ska vara så, men det är bara att acceptera att det är så jag fungerar.

Förra helgen slog jag ihop kilramar och spände upp duk så fingrarna ömmade (nej, jag har fortfarande inte köpt någon tång!) och den här helgen har jag ägnat åt färg. Alla dukar har fått ett första lager akrylfärg i olika nyanser och tjocklek. Det här steget i processen är alltid roligt och lustfyllt. Att bara ägna sig åt att leka med färgerna utan tanke på slutresultatet. Större delen av det första lagret kommer ändå att täckas i ett senare skede.

I det första lagret i en målning brukar jag passa på att använda upp de där lite halvtorkade färgerna som snart är slut - de som är sega och lite tråkiga att jobba med. Här spelar det ingen roll, de ska bara täcka den vita ytan, och det känns bra att inte kasta bort färg i onödan.

Nu har jag femton nya dukar i lite olika storlekar att jobba vidare med, men det låter jag vara till nästa vecka. Jag behöver tänka lite mer innan jag sätter igång på allvar.  j

Kreativ i köket - Enkel hallonkaka

Jag vill inte gnälla över att det är en omöjlig ekvation att arbeta heltid och samtidigt hinna med att måla och ha ett någorlunda fungerande familjeliv. Jag vill inte tjata om att jag är trött och aldrig hinner göra det jag vill. I stället vill jag fokusera på det som är bra. På det jag faktiskt gör, vilket ju är en hel del. Och jag väljer inte bort det tråkiga för att framstå som bättre än jag är, utan för att jag själv mår så bra av att välja det positiva. De dagar det känns som om jag står still och inte hinner något alls är det oerhört skönt att titta tillbaka i bloggen och se allt jag ändå gjort. Jag glömmer så fort men här blir jag påmind. Det är en av anledningarna till att jag bloggar överhuvudtaget.

Så från och med idag inför jag en ny kategori här inne: Recept. För det är ofta i köket jag lever ut min kreativa sida när jag inte har möjlighet att stänga in mig i ateljén.

Den här kakan bakade jag när huset var fullt av ungar och jag egentligen borde ha gjort något annat. Superenkel att göra men framför allt god. Den kommer jag definitivt att göra många gånger.

Enkel hallonkaka
1 klick smör (att smörja formen med)
2 ägg
2 dl socker
2 1/4 dl vetemjöl
1/2 tsk bakpulver
200 g frysta hallon (eller andra bär)
50-100 g smör (kylskåpskallt)
lite florsocker (att dekorera med)

1. Sätt ugnen på 175°. Smörj en pajform. Vispa ägg och socker poröst. Rör ner vetemjöl och bakpulver.
2. Bred ut smeten i formen. Fördela hallonen jämnt över smeten. Hyvla över smör så att det täcker kakan. Grädda mitt i ugnen ca 30 minuter.
3. Pudra över florsocker och servera gärna med vispgrädde, vaniljsås eller glass.

Lite mer mintgrönt...

Glömde säga att det blev en stol i samma färg också... Den är inköpt på loppis för länge sedan och var ursprungligen målad i en snyggt sliten, men konstigt lilagrå färg som skar sig mot allt annat blågrått vi har här hemma. Nu är den mindre sliten (i färgen) men passar bättre in i färgskalan.

Återbruk när det är som bäst!

I min iver att rensa och röja här hemma i sommar så blev en gammal stor ekskänk bortsorterad och utställd i ladugården (det kommer nog till användning någon gång). I stället behövde vi ett mindre skåp som kunde få plats i matrummet och rymma en del av de prylar som förvarats i det gamla, men vi hittade inget som riktigt passade.

Trots att resten av familjen tyckte att jag var lite galen, plockade jag upp ett annat gammalt skåp från källaren (den som spar han har). Skåpet är från Ikea och tillhörde ett möblemang som mina föräldrar köpte när de flyttade till Stockholm för länge sedan. Då var det laserat i mörkblått och hade ett överskåp med vitrindel. När jag var liten ägdes skåpet av min farmor och farfar men då var det ommålat i en mörkgrön blank färg.

Nu är all gammal färg bortskrapad, vitrindelen avplockad och det är ommålat med linoljefärg i en mintgrön nyans. (Färgen stod också i källaren och hade blivit kvar sedan ett tidigare måleriprojekt.) Jag är så nöjd. Jag älskar utseendet, den praktiska funktionen, de sparade pengarna och skåpets historia. Återbruk när det är som bäst!

Får man röra konsten?

När jag läste bildpedagogik hade vi ett tillfälle på Länsmuseet i Gävle tillsammans med konstpedagogikstudenter som hade förberett några övningar för oss. Vid en av övningarna var det en av deltagarna som satte handen mot en målning varvid personalen på museet förfärat påpekade att så gör man inte. Jag tyckte då att det var lite pinsamt, både studentens oförsiktighet och personalens onödigt  skarpa tillsägelse.

Idag tog jag med mig maken och de två yngsta döttrarna till Avesta Art och innan vi ens hann kliva innanför dörrarna hör jag mig själv säga att de ska ta det lugnt och inte röra någonting. Väl inne upprepade jag att man aldrig får röra ett konstverk på en utställning... och sedan insåg jag tack och lov att så inte alltid är fallet, och påpekade att man för det mesta inte får röra något. För på Avesta Art får man röra och delta i en hel del.

Tjejerna gjorde musik genom att slå med trumpinnar på diverse skrot, snurrade problemhjul och skrev nya ord och hängde upp i ett träd. Vi fotade också en selfie med hashtaggen #iammonalisa för att vara med i en stor pixlig Mona Lisa uppbyggd av många små fotografier.

En lyckad dag för både barn och vuxna.

(Vad konstnärerna och de olika avdelningarna hette hann jag inte med att uppfatta. Det går fort när man tittar på utställning med barn och det finns inte mycket tid för tyst läsning. Jag får nog sätta mig och bläddra i katalogen ikväll istället.)

Återbruk, lapptäcke och en ratad beställning

I början av sommaren påbörjade jag en stor målning till min äldsta dotter. Hon hade ett antal kriterier som jag skulle försöka hålla mig till, och det började bra, men sedan spårade jag ur någonstans och just nu ser den ut så här. Den är inte alls tänkt att fortsätta i det här skicket, utan det är tänkt som en grund att måla vidare på men jag vet inte riktigt hur än. Det brukar lösa sig. (Däremot tror jag inte dottern är så intresserad längre. Hon har hittat en tavla på Ikea som hon hellre vill ha. Så kan det gå. )

Jag har helt snöat in på återbruk den senaste tiden, och i det här collaget finns både dukrester, gamla akvareller, konsttryck som blivit ratade, kartor, tapeter, tyglappar och gamla tidningssidor. Antagligen kommer de flesta att täckas helt av färg men det känns ändå bra att de finns där under. Jag tycker om lapptäcket som symbol och återkommer ständigt till det i olika former. Alla de små bitarna som bildar en helhet, och som tillsammans skapar något vackert och användbart. Det kan liksom inte bli fel.

Och så här ser det egentligen ut...

Mitt förra inlägg om att bli lycklig av en perfekt linje visade ett tillrättalagt hörn av vårt hem. Så ser det naturligtvis inte ut jämt (eller nästan aldrig) även om jag skulle önska att det gjorde det. Verkligheten liknar nog mer den bilden här ovan. Det är minstingen Sonias rum en helt vanlig dag. Kaos. Det här rummet måste jag passera för att ta mig till min ateljé och varje gång känner jag hur energin liksom rinner av mig och lägger sig på golvet tillsammans med nallar, bandyklubbor och smutsiga kläder.

Den senaste tiden har jag känt ett enormt behov av att rensa, organisera och förenkla mitt liv (så pass att jag häromnatten drömde att jag rensade bort mina barn!) och Sonias rum var i stort behov av en rensning. Halva lördagen ägnade vi åt att sortera ut hälften av alla hennes kläder, slänga gammalt skräp och organisera hennes lådor. Vi skruvade fast knoppar på garderoben som vi köpte för två år sedan (!), skruvade fast en tappad knopp på byrån och skurade fläckar på skrivbord och golv. Äntligen.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Det finns inget som sätter igång kreativiteten som ett nystädat skrivbord. Jag tror Sonia håller med mig.

Att bli lycklig av en perfekt linje

Jag behöver en viss ordning och reda här hemma för att fungera som bäst. Det betyder inte att allt måste vara skinande blankt och putsat, men jag trivs bäst när det inte ligger smutsiga strumpor i soffan eller drivor av hundhår i hörnen och när skåp och lådor är någorlunda sorterade. Så är oftast inte fallet, eftersom vi är fem ganska röriga personer, en mycket hårig hund och tre katter som samsas om utrymmet, men för det mesta kan jag stå ut med det genom att titta åt ett annat håll.

Svårare har jag att leva i rum som inte "känns rätt". Där linjer och färger inte hänger ihop. Där det är något som skaver. Oftast vet jag inte riktigt vad som kommer att fungera förrän jag ser det, vilket betyder att jag inte riktigt gillar att köpa nytt. Det kan så lätt bli fel och då får jag dåligt samvete över att jag slösat bort pengar. Hellre målar jag om möbler, flyttar dekorationer och köper nya överdrag till kuddar och soffor.

Egentligen går det till på precis samma sätt som när jag målar mina tavlor. Jag prövar linjer och färger, flyttar motiv och målar om tills det känns rätt. Och vad som är rätt kan jag inte riktigt förklara. Det är bara en känsla av lugn. Jag kan bli lycklig av vackra linjer och perfekta färgkombinationer, både i måleriet och i hemmet.

I sommar har jag äntligen tagit tag i ett skavsår här hemma - vårt tv-rum. Det var inget direkt fel på rummet, men det blev heller aldrig riktigt rätt. Nu är väggarna ommålade och ett stort skåp utflyttat så att vi fick plats med en fåtölj (som faktiskt är nyköpt men som blev rätt på en gång). Några nya kuddar köpte jag också, och i hörnet fick ett gammalt barnbord fungera som avlastningsyta efter att ha målats med lite vit färg. Några gamla ljuslyktor och träfigurer fick komma fram ur gömmorna och helt plötsligt känns rummet helt perfekt. För mig. (Och resten av familjen har godkänt det också...)

Mer energi av att rensa och röja

Bara en dag kvar innan semestern är över, och det känns riktigt bra. I år har jag nämligen tagit semester inte bara från mitt heltidsjobb utan också från min ateljé. Det var nödvändigt och faktiskt riktigt skönt att fokusera på annat skapande en tid. Vi har målat huset, målat om i tv-rummet och möblerat om, rensat lådor och renoverat. Sådant som måste göras och som gör underverk för energin när det väl är gjort. Men nu är det dags för ateljén. Den ska också rensas och röjas så att jag får mer energi till att måla och skapa. Jag längtar efter att måla med fler färger och att sy, limma och experimentera. Mitt huvud svämmar över av bilder som måste ut.

Bäst att jag sätter igång!