Att välja det man ser

Det är lite mycket med allt just nu. Huset är halvmålat, fönster är urplockade och färgen krånglar, barn och hund är rastlösa och hela huset är rörigt. Och jag har tappat sugen lite. MEN jag vet att jag har massor att vara glad över egentligen. Det gäller bara att fokusera på det som är bra och inte på det som stör. Inte så lätt alla gånger, men det fungerar. Alltid. I morgon är en bättre dag.

Visst skulle det vara skönt med en stor ljus ateljé

Ibland händer det att jag får en förfrågan om det går att besöka mig för att titta på, och eventuellt köpa någon av mina tavlor. Och visst går det, men jag behöver lite tid för att plocka i ordning först. Tyvärr går det inte att visa tavlorna i min ateljé, eftersom den ligger på övervåningen innanför min yngsta dotters rum (vilket betyder att man måste gräva sig förbi alla kläder och leksaker på hennes golv!). Istället får jag samla ihop allt någon annanstans.

Just nu står mina kvarvarande tavlor på rad i matrummet och konsttrycken ligger på bordet, inför ett besök idag. Visst skulle det vara härligt att ha en ljus, stor ateljé att visa bilderna i istället.

Måleri utomhus

Det är dags att ta itu med något vi borde ha gjort för länge sedan. Måla huset. Senaste gången var för nitton år sedan då Peter stod på en ranglig skylift för att hjälpa min pappa. Det var innan vi köpt huset, min farmor och farfar bodde fortfarande kvar, och det var sommaren innan vi gifte oss. Peters slit med penseln fick sedan vara med i pappas bröllopstal då han skämtade om vilken duglig man jag fått tag på. Nu är det alltså dags igen och den här gången är det väl min tur att visa mig duglig. Fast jag tror jag håller mig till de nedre delarna, skyliften får Peter ta hand om.

Mönster

Sommar, semester och sol har hållit mig borta från ateljén, och jag inser försent att jag missat deadline för Monthly Makers utmaning i juni. Mönster är ju annars ett återkommande tema i mina målningar och mitt senaste projekt är ett gigantiskt collage i lapptäcksmönster. Jag vet inte riktigt vart jag är på väg med det, men det känns bra. Jag kan aldrig få nog av lapptäcken.

Minisemester i Göteborg

Hela familjen (och barnens kusin Ebba) har varit på en minisemester i Göteborg. Anledningen var en efterlängtad konsert med One Direction som tjejerna fått julklappsbiljetter till och så passade vi på att stanna några dagar extra. Hotellrummet hade en hisnande utsikt över Ullevi.

De små hade aldrig varit på en större konsert tidigare. Greta tyckte att det var det bästa hon någonsin varit på medan Sonia tyckte att det höll på lite för länge. På slutet stoppade hon igen öronen och lade sig att sova med huvudet i mitt knä - trots fyrverkerier och galet skrikande fans.

Inget besök i Göteborg (med barn) utan en tur till Liseberg. Där var det sockervadd och lyckohjul som lockade mer än karusellerna.

De äldre ville helst shoppa, men lite kultur hann vi med också. Jag övertalade dem att följa med till Röhsska museet och Göteborgs konstmuseum, även om de nog tittade mer på sina mobiler än på själva utställningarna. Lite fastnade kanske...

Efter fyra sköna och innehållsrika dagar borta är det ännu skönare att komma hem. Jag är full av energi, vilket nog kan behövas för vi har en hel del projekt inplanerade. Jag älskar semester!

Ljuvligt ljus i ateljén

Sommarkvällarna är inte särskilt varma än, men ljusa, vilket göra att det är ljuvligt i ateljén på kvällarna. Solen lyser in genom två fönster och det är alldeles stilla och grönt utanför. Varje sommar blir jag lika förundrad över hur mycket energi jag har fast klockan har slagit fem. När det är mörkt och kallt ute vill jag bara lägga mig i soffan med en filt så fort jag kommer hem från jobbet.

Jag roar mig med att måla utan att tänka på slutresultatet. Den enda begränsning jag har är att hålla mig till naturfärger som beige, brun och grå. Än så länge har jag bara målat två tunna lager och just nu ser det ut som ett landskap med horisontlinjen långt bort, men det kommer att försvinna i nästa lager. Vem vet hur det slutar.

Aktivitet för regniga dagar

Mina barn har mer tålamod än jag har - i alla fall ibland. Greta fick ett startpaket med Photopearls i julklapp och vi har inte plockat fram det förrän nu. Sex månader senare! Anledningen var att det var alldeles för besvärligt (tyckte jag) att installera programmet på datorn - och det visade sig att jag hade rätt. Det tog över en timmes krånglande innan programmet äntligen fungerade på Miras skoldator. Min dator ville inte ens öppna det.

Sedan skulle det väljas bild...  Ronaldo eller Måns (hunden - inte Zelmerlöv) eller kanske Harry (Potter eller Styles)?

Nu är i alla fall bilden utskriven, tjejerna har börjat och vi får se hur långt tålamodet räcker den här gången. Det tar nog en stund innan de är färdiga.

Helgen i bilder

Det är kul med trädgård - ibland

Igår var första kvällen vi satt ute och åt middag. Att vi inte gjort det förrän nu beror inte enbart på att det varit lite kallt och regnigt. Det beror också på att altanen fram till igår var en pollentäckt förvaringsplats för allehanda skrot som cyklar, några överblivna pallar och diverse förlängningssladdar. Trädgårdsmöblerna däremot stod i förrådet.

Nu är golv och räcke skurat, möblerna framtagna och åtminstone ett hörn av utomhuslivet är i ordning. Resten av trädgården växer mig över huvudet och jag vet inte var jag ska börja. Så är det varje år. På våren har jag storslagna planer och sedan exploderar grönskan och jag tappar fokus. Jag behöver en plan.

I helgen ska jag försöka hinna med att:

• Rensa ogräs
• Måla ytterdörrens nederdel (där grannens katt pinkar in sitt revir och fräter märken i färgen hur snabbt man än torkar bort det!!!)
• Skrubba och lasera trappan på framsidan
• Jogga några kilometer
• Gå på fest

Det borde jag väl hinna med.

Kulturtantsoutfit

Jag älskar Gudrun Sjödéns färgstarka kläder, men har hittills aldrig ägt något plagg av det märket. Nu gör jag det. I helgen slog jag till och klickade hem en kofta, en tröja och en klänning och igår kom paketet. Lite lustigt kanske att beställa svarta kläder när det finns så många fantastiska färger att välja mellan, men jag ville ha något som gick att kombinera med alla färger jag redan har. Och det är ju i alla fall några limegröna prickar i klänningen. Nu är jag en riktig kulturtant!

Ny måleriutmaning

Efter att jag sytt ett lapptäcke till yngsta dottern klagade den äldsta på att jag aldrig sytt något åt henne. Vill du ha ett lapptäcke då? frågade jag. Det ville hon inte. Däremot vet jag att hon vill ha en tavla på sitt rum. Hon har lånat in några av mina men aldrig hittat någon som passar. De har varit för färgglada och med för mycket damer för hennes smak. Häromdagen satte vi oss ner och letade bilder på saker hon gillar. Hon har väldigt bestämda åsikter, men har inte alltid lätt att beskriva i ord vad hon vill ha. Att använda bilder fungerar bättre, då kan hon förklara tydligt hur hon tänker. Collaget här ovanför är det vi kom fram till att hon gillar. Min utmaning är att göra något av de här tankarna på en stor duk som står och väntar i ateljén. Det känns som en omöjlig (för att hon aldrig kommer att bli nöjd) men rolig utmaning. Silhuetter av dansare, världskarta och natur i en beige/grå/vit/brun/guld och svart färgskala. Inte riktigt vad jag brukar göra, men det ska nog gå ändå.

Ett till kanske?

När jag äntligen var färdig med skjortrutelapptäcket rensade Peter ur sin garderob och kom med en ny laddning urvuxna/nötta skjortor i underbara blå rutor och ränder. Som gjorda för ett lapptäcke - fast nu ska jag sansa mig och vänta ett tag. Tids nog blir det nog ett lapptäcke till, men jag behöver en paus... tror jag.

Ska det ta ett år att sy ett lapptäcke?

För nästan exakt ett år sedan började jag klippa lappar ur Sonias urvuxna skjortor. Ett litet barnplagg ger inte så många rutor så en av mina och en av Peters avlagda skjortor fick också smaka på saxen, och det grön- och vitrandiga tyget kommer från ett gammalt nattlinne jag hade som barn.

I julas sydde jag ihop lapparna till långa remsor, men sedan fick det vila igen. Under tiden köpte jag ett baksidestyg och fleece till stoppning. Det tog nästan ett halvår...

Snedremsor till kanterna glömde jag att köpa så det fick jag tillverka av ett gammalt överblivet tyg. En trälist från tidigare rambygge och en blyertspenna fungerar utmärkt. Jag är inte så mycket för att vara noggrann. Det är därför jag bara syr till mig själv eller min familj - det blir sällan perfekt. 

Jag är inte så mycket för att mäta och nåla heller. Den här rullen är allt kantband som blev över när täcket var klart. Och jag som trodde att jag gjort för lite...

Ibland inser till och med jag att det blir lite för mycket fel och att jag måste sprätta. Fast då ska det vara ordentligt fel. Sprätta är det tråkigaste jag vet.

Om man inte synar det alltför noga så är det jättefint. Och skönt. Sonia kommer säkert att bli nöjd - trots att hon fick vänta lite på att det skulle bli färdigt.

Nationaldagsfirande på mitt sätt

Jag väljer bort regnigt nationaldagsfirande och flyttar ner symaskinen i köket i stället så jag slipper stänga in mig i ateljén för att sy färdigt Sonias lapptäcke. Det tycker jag är mycket roligare än att frysa i Stadsparken.

De bästa loppisfynden

Jag tycker inte om att trängas på loppisar när de öppnar för att hinna få de allra bästa fynden. Jag gillar loppisar där man kan gå i lugn och ro, där det inte finns handplockade antika möbler, utan där allt är en salig blandning av billiga prylar. För billigt måste det vara. Så där billigt att det känns omöjligt att inte köpa något man faller för. Som den här korgen jag hittade i veckan när jag bara skulle springa över gatan från jobbet för att köpa några kökshanddukar till ett göra-eget-pappersprojekt. Jag har ingen aning om vad jag ska ha den till, men den passar utmärkt in här hemma med sina gråblå band. Och så kostade den tjugo kronor. Tjugo. Det är nästan löjligt billigt.

En kreativ utmaning i juni?

Kreativa utmaningar finns det gott om på nätet. Det kan till exempel handla om att skapa på ett visst tema, att göra och byta vykort eller att vara kreativ varje dag i en hel månad. Jag har deltagit i hel del genom åren och till och med hittat på några egna, men nu var det ett tag sedan. Kanske tog mina 365 ansikten musten ur mig?

Hursomhelst så gillar jag tanken på att skapa med ramar och deadlines. Det sätter igång idéer i huvudet på mig.

Här är två som sätter igång nästa vecka. :

Bild: Twinkle Twinkle

Det här är en ny bekantskap för mig men det är tydligen femte året som den finns. Kristin på bloggen Twinkle Twinkle har skapat en utmaning som börjar på måndag nästa vecka och som går ut på att varje vecka skapa något på ett visst färgtema. Alla tekniker är välkomna och utmaningen pågår i sex veckor.

Bild: jessicaandersdotter.se

Monthly Makers är en imponerande årslång utmaning som redan har pågått i fem månader. Det är tolv bloggare som skapar varsitt månadstema som presenteras den 10:e i varje månad. Skapandet är fritt och alla får delta. Temat för maj var Magi.

Hur sensitiv är du?

Så länge jag kan minnas har jag haft ett behov av att vara ensam. Jag behöver tid att sortera mina tankar, vila från alla intryck och hämta ny energi. Hur roligt jag än tycker att det är att träffa nya människor eller umgås med familj och vänner, så har jag en gräns för hur mycket jag orkar med, och att ha kalendern fullbokad med spännande kvälls- och helgplaner efter hela dagar på jobbet, har aldrig varit ett alternativ för mig. Ibland (ganska ofta) har jag känt mig tråkig som säger nej och inte vill följa med på olika aktiviteter, men samtidigt så måste jag ju acceptera att det är så här jag fungerar.

För en tid sedan ramlade jag över begreppet högkänsliga människor, eller särskilt sensitiva som vissa väljer att kalla det. Efter att ha läst på nätet (du kan t ex göra ett test här) och lånat några böcker på biblioteket, kan jag konstatera att mycket stämmer precis in på mig (kreativiteten, intensiv lycka över konst och natur, behovet av ensamhet, ovilja att vistas i stora folksamlingar, det dåliga samvetet och grubblerierna över vad som kan hända), medan annat inte alls gör det (jag har inte låg smärttröskel, tror inte på övernaturliga väsen, är ganska spontan och pratglad, tar inte på mig andra människors smärta och gör gärna flera saker samtidigt.)

Oavsett om beskrivningen stämmer in eller inte, så har läsningen bidragit till att jag har fått tydligare syn på och har kunnat sätta ord på det jag redan vet. Då är det också lättare att planera tillvaron för att hitta en bra balans - som fungerar för mig. Det ska jag försöka jobba med framöver.

Det är något särskilt med får

"I stillhet", 2015, akryl på duk, 70x70 cm

Har du också börjat måla får? Det var en av kommentarerna jag fick när jag visade den här målningen på utställningen i påskas. En besökare tyckte sig ha sett en trend bland årets påskutställare. Jag vet inte om det var ovanligt många får med i år, men jag vet i alla fall att jag har målat får långt tidigare, precis som många andra. Det är något särskilt med får. De går inte att motstå. Just de här är våra grannars som fastnade på en instagrambild jag tog under en promenad. Färgerna har jag dock satt ihop alldeles själv. Orange, lila och mintgrönt är en av mina favoritkombinationer för tillfället.

Min konst - eller din?

"Jag har stjärnor på min klänning", 2015, akryl på duk, 50x50 cm, SÅLD

Det här är en mina målningar som nyss flyttat till ett annat hem. Det känns alltid lika roligt att någon väljer att köpa min konst, men samtidigt så är det en underlig känsla att något jag gjort hänger på väggen hemma hos människor jag inte känner.

Om man räknar ihop alla konsttryck och originalmålningar jag sålt genom åren så blir det väldigt många olika hem. Jag undrar hur de har det? Om de sitter på väggen, eller om de har blivit undanstoppade i ett förråd? Om de hittade sin rätta plats eller om de aldrig riktigt passade in?

Många av mina köpare har jag träffat åtminstone en gång, men inte alla, och några få har skickat bilder för att visa hur tavlan hänger på deras vägg, men de allra flesta har jag ingen aning om vilka de är eller hur de bor. Och ändå har de något av mig hemma. Något jag har lagt ner väldigt mycket tid och tanke på för att det ska bli alldeles rätt. För mig. Jag undrar om det blev rätt även för dem?