Att måla stort eller sälja tavlor?

"Sammansatt", Elin Folkesson, 2016, akryl och collage på duk, 120x145 cm

Målningen på bilden här ovanför var den som flest personer tittade på och pratade om under min senaste utställning. Jag fick många komplimanger och frågor om hur jag gjort och tänkt. Många gick närmare och tittade på strukturen och upptäckte detaljer som inte syns på avstånd. Många såg former i rutmönstret när de tog ett steg bakåt och berättade vad de såg. Flera frågade om jag inte hade något liknande fast i mindre format.

Och det är det sista som är problemet.

Stora tavlor är svårare att sälja. De kräver utrymme och större plånbok. Och mod kanske. Det är lättare att passa in en mindre målning bland allt annat som redan finns i hemmet.

Så egentligen borde jag bara måla mindre tavlor. Men det tänker jag inte göra. Jag gillar att måla stort och det tänker jag fortsätta med (även om den här senaste är i största laget och inte ens går in i bilen...). Kanske kan jag bygga ett lite större förråd att förvara mina stora målningar i tills rätt köpare dyker upp? För de brukar dyka upp. Till slut.

Mönster

Sommar, semester och sol har hållit mig borta från ateljén, och jag inser försent att jag missat deadline för Monthly Makers utmaning i juni. Mönster är ju annars ett återkommande tema i mina målningar och mitt senaste projekt är ett gigantiskt collage i lapptäcksmönster. Jag vet inte riktigt vart jag är på väg med det, men det känns bra. Jag kan aldrig få nog av lapptäcken.

Ett till kanske?

När jag äntligen var färdig med skjortrutelapptäcket rensade Peter ur sin garderob och kom med en ny laddning urvuxna/nötta skjortor i underbara blå rutor och ränder. Som gjorda för ett lapptäcke - fast nu ska jag sansa mig och vänta ett tag. Tids nog blir det nog ett lapptäcke till, men jag behöver en paus... tror jag.

Ska det ta ett år att sy ett lapptäcke?

För nästan exakt ett år sedan började jag klippa lappar ur Sonias urvuxna skjortor. Ett litet barnplagg ger inte så många rutor så en av mina och en av Peters avlagda skjortor fick också smaka på saxen, och det grön- och vitrandiga tyget kommer från ett gammalt nattlinne jag hade som barn.

I julas sydde jag ihop lapparna till långa remsor, men sedan fick det vila igen. Under tiden köpte jag ett baksidestyg och fleece till stoppning. Det tog nästan ett halvår...

Snedremsor till kanterna glömde jag att köpa så det fick jag tillverka av ett gammalt överblivet tyg. En trälist från tidigare rambygge och en blyertspenna fungerar utmärkt. Jag är inte så mycket för att vara noggrann. Det är därför jag bara syr till mig själv eller min familj - det blir sällan perfekt. 

Jag är inte så mycket för att mäta och nåla heller. Den här rullen är allt kantband som blev över när täcket var klart. Och jag som trodde att jag gjort för lite...

Ibland inser till och med jag att det blir lite för mycket fel och att jag måste sprätta. Fast då ska det vara ordentligt fel. Sprätta är det tråkigaste jag vet.

Om man inte synar det alltför noga så är det jättefint. Och skönt. Sonia kommer säkert att bli nöjd - trots att hon fick vänta lite på att det skulle bli färdigt.

Nationaldagsfirande på mitt sätt

Jag väljer bort regnigt nationaldagsfirande och flyttar ner symaskinen i köket i stället så jag slipper stänga in mig i ateljén för att sy färdigt Sonias lapptäcke. Det tycker jag är mycket roligare än att frysa i Stadsparken.

Ett gammalt projekt

Det är skönt att äntligen ta tag i projekt som legat alldeles för länge. I helgen sick-sackade och tvättade jag ett tyg som köptes in för många månader sedan. Det ska bli baksida till mitt senaste lapptäcke som jag sytt av Sonias gamla skjortor. Eller mitt och mitt förresten... Sonia anser att det är hennes eftersom hon stått för tygerna. Vi får väl se om hon vill ha det när det är färdigt.

Återbruk på årets sista dagar

Det är jullov och äntligen tid för lata dagar med böcker, promenader, filmer och fikastunder. Tid finns också för att plocka fram ett gammalt projekt från i somras, som nu nästan är färdigt. Det är lätt att spendera några timmar vid symaskinen när man kan titta på film samtidigt.

Att återanvända små skjortrutor

Vår yngsta dotter älskar skjortor. Rutiga och randiga, blåa och gröna. Hon vill klä sig precis som sin pappa. I veckan gjorde vi en nödvändig rensning i hennes garderob och det var många urväxta plagg som fick hamna i påsen som med skänkes-kläder, men skjortorna kunde jag inte riktigt skiljas ifrån, och inte hon heller tror jag. Det måste nog bli ett nytt lapptäcke. Det var ett tag sedan det senaste, så jag har hunnit glömma att jag oftast tröttnar innan de är färdiga, men jag har inte bråttom. Det får ta den tid det tar. 

Det är något visst med lapptäcken

Detalj av målningen som står på staffliet just nu

Vissa mönster återkommer ständigt i mina målningar. Och inte bara i målningarna förresten utan i andra former också. Jag tänker förstås på lapptäcken. Det är något särskilt med dem. Jag tycker om  återvinningstanken, att använda skräpbitar för att bygga något nytt, och jag tycker om symboliken, att det stora hela består av många olika delar som är sammanfogade. Dessutom kan de vara så oerhört vackra. I min senaste målning har jag ett lapptäcke på gång. Det består av både tyg, färg och papper och snart är det färdigt. Men inte riktigt än.

* * *

I love quilts. I love to make them both in fabric and paint. This is a detail of my latest painting.

Hur min hjärna hoppar mellan olika projekt

Mitt lapptäcke på plats i biblioteket

Jag blir så fantastiskt effektiv när jag får arbeta med det jag allra helst har lust med för tillfället. Idag hade jag inga måsten, inget jag absolut var tvungen att göra just exakt idag. Tanken var dock att jag efter min vanliga datortid på morgonen skulle påbörja en ny målning. Det gjorde jag också, skissade upp ett motiv som kändes riktigt lovande, tills jag fick syn på några hönsnätsrester som blev över när jag gjorde mina anslagstavlor. Min hjärna började fundera över vad man skulle kunna göra med dem, och jag såg framför mig hur jag skulle riva remsor av tyg och på något sätt fläta in dem i nätet... När jag öppnade en tyglåda för att se om jag hade någon bra stuvbit att prova med hittade jag mitt gamla lapptäcke, som ännu inte var färdigt. Det hade jag nästan glömt bort. Helt plötsligt kändes det mycket roligare än att måla vidare, så jag plockade fram lite kantband och sydde färdigt det i rekordfart (jag är inte så mycket för det där med att vara noggrann och använda nålar när det bara är till mig själv). Självklart ville jag fotografera det färdiga projektet, men insåg när jag klev in i vardagsrummet (som jag hemskt gärna vill kalla biblioteket men det låter lite för högtidligt) och såg dammråttorna rulla på golvet att jag måste dammsuga innan jag visade upp mitt hem på nätet. Efter dammsugande av nästan hela nedervåningen, torkning av bord och upplockande av leksaker åt jag en snabb lunch och nu är jag här igen vid datorn. Nu tror jag att jag ska fortsätta på min målning... åtminstone tills något annat lockar.