Mitt 2014

2014 har inte varit mitt bästa år, snarare tvärtom. Trots många nya utmaningar och roliga händelser var det länge sedan jag kände mig så här liten och vilsen. Antagligen var det därför jag valde ordet stark i början av året - för att jag kände på mig att det skulle behövas. Trots de goda intentionerna har jag känt mig svagare än någonsin under större delen av året, men jag tycker mig ana en ljusning. Kanske var det den berömda fyrtioårskrisen som är på väg att gå över?

Den största utmaningen det här året har varit mitt nya arbete på Litteraturhuset Trampolin. Det är här jag har lagt det mesta av min tid, vilket har inneburit att jag har fått dra ner på annat, som till exempel måleriet. Det kan också ha bidragit till att allt inte känts perfekt. Det räcker inte med ett roligt arbete - jag måste måla.

En annan tidstjuv är den här lilla krabaten. En ny familjemedlem blev det under 2014. En stor, klumpig, lurvig, envis och alldeles bedårande hund vid namn Måns. 

Trots krävande jobb och ny familjemedlem hann vi i alla fall fixa i ordning köket. Något som legat på att-göra-listan i flera år. Golvet, bänkskivorna och spiskåpan målades och lite av inredningen byttes ut.

Och så möblerade vi om i halva huset. Jag fick en större ateljé i Gretas gamla rum, hon tog vårt sovrum och vi flyttade ner i det gamla målarrummet.

Bästa beslutet under året var att avsluta bildpedagogikkursen. Även om det var inspirerande och utvecklande så räckte inte tiden till, och de 45 poäng som behövdes för behörighet i bild på högstadiet klarade jag av under våren.

Årets prestation måste vara att jag avslutade min tvååriga utmaning att teckna 365 ansikten, med ett tecknarmaraton där jag gjorde sjuttiofyra ansikten på samma dag. Äntligen färdig!

Även om jag inte har haft så mycket tid för eget måleri så har jag hunnit måla en hel del med barnen. Vårt stora projekt är ännu inte färdigt, men det gör inget. Det kommer.

Färdig blev i alla fall väggmålningen åt döttrarnas gamla förskola som bytte till nya lokaler. Fast det var i sista sekunden det också. Som alltid.

2014 var ett år med många utmaningar, tidsbrist, en hel del kreativitet men för lite eget måleri. 2015 SKA bli bättre!

365 faces - Äntligen färdig!

Sonia är modell

För två år sedan bestämde jag mig för en helt galen utmaning. Att teckna ett ansikte om dagen i ett helt år. Det lyckades jag inte riktigt med, men jag gjorde i alla fall 200 av den ursprungliga planens 365 faces (varför jag använde det engelska ordet har jag helt glömt). Jag hade kunnat nöja mig med det, men någonstans gnagde det i mig att jag inte var färdig, så utmaningen fortsatte under 2014, trots att jag aldrig haft så lite tid som nu till att teckna. Men skam den som ger sig. Jag skulle bli färdig.

Igår hade jag ett tecknarmaraton för att göra de sista sjuttiofyra bilderna. De flesta är gjorda i appen Ritplatta på min iPad, och jag har bara använt fingret att rita med. Det är en riktigt rolig app, och ett bra hjälpmedel om man ska orka göra så många bilder på en och samma dag. Bilderna på min familj och mig själv gjorde jag genom att först fotografera dem med olika ansiktsuttryck, rita på fotot och sedan byta ut det till en vit bakgrund. Lite fusk kanske - men det är ju min utmaning så jag bestämmer reglerna.

Greta gör grimaser

 Mina två yngsta ville mer än gärna hjälpa till och hade många olika ansiktsuttryck att bjuda på.

Inte så smickrande bilder av mig själv

 Mitt eget ansikte är jag så van att teckna, och jag har mängder av foton där jag gör olika grimaser.

Mira hade svårt att hålla sig för skratt

Mira ställde också upp, även om hon var på väg in i duschen och inte alls hade lust. 

Uttryckslösa ansikten

En hel del bilder gjorde jag på det gamla vanliga sättet - utan fotografi i bakgrunden. Största problemet då är som alltid att hitta intressanta ansikten med något slags uttryck. Det blir mycket vackra människor med uttryckslöst ansikte.

Färgat i Ritplatta

 Ett tag lekte jag med färg på fotografier, men det blev så kladdigt även om det var på iPaden.

Fotoredigering i Picmonkey

Och så tröttnade jag ordentligt ett tag på allt tecknande och redigerade några bilder av mig själv i Picmonkey. Det får också räknas.

Det här var ett urval av alla bilder jag gjorde igår. Alla är inte fantastiska eller skickligt gjorda, men tillsammans är de i alla fall ganska imponerande tycker jag. Och utvecklande.

Äntligen färdig!

Återbruk på årets sista dagar

Det är jullov och äntligen tid för lata dagar med böcker, promenader, filmer och fikastunder. Tid finns också för att plocka fram ett gammalt projekt från i somras, som nu nästan är färdigt. Det är lätt att spendera några timmar vid symaskinen när man kan titta på film samtidigt.

Tjugo ansikten till

Jag är lite krasslig och har stannat hemma från jobbet idag, det värker i halsen och kroppen och jag har knappt sovit i natt. Som vanlig den här tiden, skulle jag vilja säga. När allt det värsta lagt sig inför julledigheten och alla födelsedagar är avklarade slappnar jag av och då blir jag sjuk. Jag behöver en dag av vila helt enkelt. Förhoppningsvis är jag piggare i morgon.

För att åtminstone känna mig lite nyttig har jag ritat ansikten på min iPad. Jag ritar med pekfingret och väldigt fort, så det blir knappast perfekt - men det är roligt. Nu har jag bara sjuttiofyra kvar att göra. Det borde jag hinna.

Lite förvirrad

Jag målade verkligen hela dagen igår - från morgon till kväll. Kanske var det därför jag snurrade till det lite när jag tänkte avsluta med att teckna några av mina 365 ansikten. Vanligtvis är jag väldigt noga med att kontrollera vilket nummer jag är på, men igår blev det tydligen fel och jag upptäckte det inte förrän jag numrerat och fotograferat alla bilderna. Då var det för sent att ändra något så det får vara. Hittills har jag alltså gjort 271 ansikten. Färre än hundra kvar!

Att vägra ge upp

Idag fyller jag år och istället för att fira med kalas, ägnar jag hela dagen åt måleriet. Det är det enda jag önskar mig just nu. Tid att måla. För det är nästan omöjligt att få ihop ekvationen med heltidsjobb, familj, hus och allt annat som kräver tid. Fast jag vägrar ge upp. Det är inget alternativ att inte måla. Jag kan bara inte göra det lika ofta som jag vill. Just nu.

Två bilder i en

Sex nya ansikten till mina 365 faces, med svart tunn tuschpenna och proMarkers i två olika grå nyanser. Jag hade tänkt stoppa där, men insåg när jag vände på dem att jag hade sex ansikten till att räkna. Lite fusk kanske, men eftersom jag har hittat på den här utmaningen själv, så får jag bestämma reglerna. Jag måste säga att jag tyckte de var lite bättre på baksidan. Mer uttrycksfulla.

Hänger i ateljén idag

Härinne tänker jag spendera åtminstone största delen av dagen. Jag har lovat tjejerna att vi ska göra en tårta också, men det är fuskvarianten med färdiga bottnar och tårtlock så det går ganska fort. Det blev ingen tårta förra helgen när vi egentligen skulle ha kalas, eftersom storasyster blev sjuk, så vi tar igen själva tårtätandet den här helgen. Fira ordentligt får vi göra någon annan gång.

Tillbakablick på återvinningskonsten

Efter gårdagens lek med färger och återvinningsmaterial, rotade jag lite i gamla mappar med fotografier och hittade några bilder på gamla återvinningstavlor. De första gjorde jag redan för fem år sedan, men de har sett ganska lika ut hela tiden. Det har blivit en hel del husformer, men också människor, skålar och tydligen fiskar. Blommor och blad har jag också gjort en hel del av, men jag hittade ingen sådan bild just nu. Prickar, korsstygn och knappar har alltid varit populärt - och så färg förstås. Mycket färg. Som vanligt.

En ny återvinningstavla

"Återvinningskonst 56", 2014, blandteknik, 15x15 cm

Det var länge sedan jag kände lust att göra lite ny återvinningskonst, men idag kändes det alldeles rätt. Det har gått så lång tid att jag glömt bort vilket nummer den sista hade, men efter en tillbakablick i bloggen är jag ganska säker på att det här är nummer femtiosex. Tidigare har jag alltså gjort femtiofem bilder av återvinningsmaterial, i samma format och med liknande formspråk. Enkla och utan alltför mycket grubblerier, ofta med ett inslag av text, och alltid väldigt roliga att göra.

Dagens bild består av en del dukspill, ett gammalt slaktat exemplar av Mobergs Utvandrarna, lite broderigarn och glansigt godispapper och skulle kanske kunna tolkas som en dröm om någonting gladare och mer glittrigt. I alla fall är det så jag tänker. Men du får tänka precis som du vill. Det är bara roligt.

Att skriva för hand

Jag har alltid skrivit mycket för hand. Dagbok började jag med när jag var sju och även om jag inte har skrivit varje dag, eller ens varje månad vissa perioder, så har det blivit ganska många böcker vid det här laget. Under en lång tid har jag också skrivit upp alla böcker jag läst i en särskilt anteckningsbok, med en kort notering om handlingen, varför jag läst den och vad jag tyckte.

På senare år har alltmer av mitt skrivande flyttat över till datorn. Mycket av det som tidigare hamnade i dagboken, skriver jag nu här på bloggen, och böckerna jag har läst har istället rapporterats på boktipset.se, efter ett kort försök att starta en egen bokblogg. Men nu tar jag ett steg tillbaka och återgår till skrivandet i en pappersbok. I alla fall när det gäller att skriva om böcker. Jag vill kunna skriva ner mina tankar utan att behöva tänka på att andra ska läsa. Då tar det för lång tid, och blir i värsta fall inte av. Istället ska jag ha min nyinköpta skrivbok framme, så att de blir lätt att hasta ner några tankar när en bok är utläst, så att jag snabbt kan gå vidare till nästa.

Ibland är det enkla det bästa.

Hurra, hurra, hurra!

Idag fyller två av världens bästa barn år. Sonia fyller sju och Greta fyller nio. På samma dag. De är så lika till utseendet, men så olika till sättet. Och ändå är de varandras bästa kompisar. Gullungar!

Mer tecknat

Jag gjorde åtta till av mina 365 ansikten när jag ändå höll på igår. Det var så skönt att sitta i lugn och ro i ateljén, lyssna på en ljudbok och fly undan alla andra måsten i huset. Städ och tvätt får jag ta tag i någon annan gång.

Det går sakta men säkert

Förra årets utmaning att teckna ett ansikte om dagen pågår fortfarande. Det tog lite längre tid än väntat. Nu har jag gett mig sjutton på att avsluta utmaningen innan det blir ännu ett nytt år. Idag är det sextio dagar kvar till den 1 januari, och jag har hittills tecknat 247 ansikten. 118 till ska göras, vilket betyder att jag måste göra nästan två stycken varje dag. Det ska jag fixa!

Färgglada målningar av små konstnärer

Två självporträtt blev det bland annat igår när vi hade målardag i ateljén. De är gjorda på små dukar (16x22 cm) som först målades med akrylfärg. Tjejerna valde sedan ut ett varsitt foto av dem själva, som vi skrev ut i svartvitt på vanligt skrivarpapper, och limmade på med målarmedium. Så långt gick allt väl, men sedan inträffade en smärre kris. Sonia kunde inte riktigt hålla sig ifrån att måla lite mer, vilket resulterade i att hennes händer på fotot blev övermålade och det kom blå färg på både huvud och skjorta. Efter lite trixande lyckades vi dock måla över färgen och göra nya händer. Tillsammans kom vi överens om att det skulle vara fint med några stjärnor, men då ville Sonia inte måla mer själv. Hon pekade var de skulle vara och valde färg och så målade jag. Greta däremot gjorde sina prickar, blomma och hus själv. Jag tycker de blev underbara.

Underbara blev också deras större målningar (40x40 cm). Den här ovanför i blå och gröna nyanser är Sonias, och den här under i varmare toner är Gretas. De har sin egen färgskala!

Höstlovslediga barn

Det är höstlov och idag är det min tur att vara ledig. I morgon tar pappan över. De två minsta och jag passar på att spendera dagen i ateljén och undviker regnrusket utomhus. Den stora är tonårstrött och tittar på film i sängen. Jag tycker om sådana här dagar, när man finns och bara gör det som känns roligt.

Jag älskar picmonkey!

Nä nu jävlar!

Det har gått en hel månad sedan sist och jag har knappt satt min fot i ateljén. Mina storslagna planer på att måla varje söndag har gått åt skogen. Det är så mycket annat som kommer emellan. Mestadels det dåliga samvetet över ett hus som slammar igen, tre barn som vill se sin mamma, en man som jag knappt hinner prata med och en hund som behöver aktiveras. Och så jobbet förstås. Sedan jag bytte jobb i januari har jag lagt ner mer timmar än jag borde på arbetet. Jag tänker hela tiden att det ska lätta, men det gör det aldrig. Men jag ska inte klaga - jag har ett toppenjobb. Kanske borde jag nöja mig med det? Man kan uppenbarligen inte ha allt. Eller?

Fast jag vägrar att acceptera det! Den senaste månaden utan måleriet har jag mått sämre än på länge. Trots ett kreativt jobb. Jag behöver måleriet. Jag behöver tid att tänka färdigt mina tankar, att uttrycka mig i bild och text. Och det ska jag göra. På något sätt.

Och jag börjar redan i kväll. Med alla lampor tända för att mota bort mörkret i ateljén, lekte jag med barnens kritor på små färgade papper. Det resulterade i sex nya ansikten till min samling av 365. Skit samma att de inte blev så vackra. Jag gjorde dem i alla fall - och det gör mig glad!

Sluta tänka och bara måla

Delar av senaste målningen

Efter en lång söndag i ateljén är jag något närmare målet med min senaste stora målning, men ännu är det långt kvar. Jag övar mig i att bara göra det som faller mig in, inte tänka på vad det betyder, om det är fint eller fult eller hur delarna ska hänga samman. Det löser sig så småningom. Vissa delar kommer att målas över och andra motiv kommer att läggas till och den kommer att gå igenom flera stadier där jag ömsom hatar och ömsom älskar den. Det är som alltid lite stressande men också väldigt befriande och jag längtar redan till nästa söndag - om jag inte lyckas smita upp till ateljén innan dess.

Födelsedagsfirande idag

Idag fyller vår äldsta dotter fjorton år och vi lyckades klämma in lite firande mellan skola/jobb och skidträningspremiär. Min vana trogen hade jag gjort egna "presentkort". Önskelistan bestod mest av pengar, pengar, pengar, shopping och pengar så det blev inte så mycket paket.

Jag tycker om att köpa (och få) upplevelsepresenter och eftersom dans är ett av Miras stora intressen så ska vi gå på en dansföreställning på Gävle teater nästa vecka. Man måste ju klämma in lite kultur också - inte bara shopping. Och så får ju jag vara med och dela på presenten!

Väggmålning tar form

Våra döttrar har gått på en fantastisk förskola som nu flyttar till nya lokaler. Trots att våra barn har gått vidare till grundskolan gick jag med på att göra en väggmålning i ett av de nya rummen. Jag gjorde en sådan tidigare, och de ville ha något liknande. Egentligen hade jag inte alls tid för projektet, en väggmålning tar ganska mycket tid att göra, men jag kunde inte motstå. Det är så roligt - och särskilt när det ska vara i en miljö för barn.

Om man är smart, eller åtminstone har en annan arbetsprocess än jag har, så kan det nog gå mycket snabbare och smidigare att få den färdig. Det skulle till exempel vara lite lättare om man redan innan hade bestämt i detalj hur väggmålningen skulle se ut, och vilka färger den skulle ha. Jag gjorde en grovskiss, köpte sex färger som passade bra ihop och testade mig fram. Jag färglade i och för sig grovskissen på prov när jag väl var på plats, men väggen blev ändå annorlunda.

Jag skissade motivet med kol på väggen, målade ett fält, backade, funderade och målade nästa fält. Allt målades minst två varv och jag tvättade penseln så många gånger att jag till slut bröt av skaftet och fick måla med bara borsten. Det gick bra det med.

När själva skogen var färdig gjorde jag på samma sätt. Jag tog med mig mina akrylfärger, skissade några djurmotiv, färglade, backade och funderade. Hade jag haft mer tid på mig så hade jag nog lagt till fler detaljer, men nu blev det inte så och det kanske var bra. Jag är i alla fall nöjd. Hoppas barnen blir det också.

Lika fascinerad varje gång

Det finns gott om älgar här omkring, och det hör inte till ovanligheterna att man får se några ute på åkrarna då och då, men jag blir lika fascinerad varje gång jag får se dem på närmare håll. I morse - efter min hundpromenad! -  ropade barnen att det stod en älg i trädgården. En älgko. Sedan kom tjuren och två kalvar som jag lyckades fånga med kameran. De var inte rädda av sig, jag kunde lugnt öppna balkongdörren för att få bättre bilder. Jag älskar att bo på landet!

Med fokus på annat håll

Jag har alltid avundats dem som kan sitta och teckna på caféer och andra offentliga platser, där det är fullt med liv och rörelse runt omkring. Det har aldrig riktigt fungerat för mig. Jag behöver lugn och ro för att kunna koncentrera mig. Egentligen tror jag att det är en träningsfråga, så häromkvällen tänkte jag försöka lite försiktigt framför teven, med resten av familjen (och hunden) bredvid mig i tevesoffan. Det gick inget vidare - men jag gjorde i alla fall fyra nya ansikten till min utmaning.

Syns det att jag tittade på partiledardebatt?

Det blev väldigt konstiga proportioner på den här figuren...

Och här hade jag redan tröttnat. Nästa gång får teven vara avstängd så jag får lite lugn och ro. Det är bäst att träna i små doser åt gången.

Mera färg

Vår TV-soffa (en gammal Karlanda hörnsoffa från Ikea) har sett sina bästa dagar. Den har överlevt tre spädbarn, fem katter och väldigt många TV-timmar. Ändå vill vi inte riktigt göra oss av med den. Den är skön och rymlig och dessutom har vi fortfarande tre barn, tre katter och en hund. Slitaget fortsätter alltså. Det gamla överdraget var dock så sönderklöst att det knappt höll ihop så vi beställde ett nytt från Bemz. Från början skulle vi köpa ett grått överdrag (som allt annat här hemma) men av någon anledning lyckades vi ändra oss i sista sekunden och det blev en dov turkosblå färg istället. En färg som egentligen inte passar så bra till våra gråblå foder, men det struntar jag i. Jag gillar färg.

Tillsammans med de gula kuddarna och den nyinköpta billiga jeanstrasmattan (som man kan tvätta i maskin om hunden kissar på den - vilket han säkert kommer att göra - och det dessutom inte är hela världen om han biter sönder) tycker jag att det blir ett rum att trivas i. Tyvärr tycker min äldsta dotter inte alls det. Hon tycker att det är en inredningskatastrof med så många färger och mönster, men det går nog över. Det brukar göra det.