Nyårskavalkad 2013

2013 var ett år som kan delas in i två halvor. Under vårterminen hade jag balans i tillvaron och kunde hantera både måleri, studier och skolarbete. Under hösten började jag arbeta lite mer på skolan och balansen rubbades. Måleriet var det som fick stryka på foten, men jag hann med en hel del kreativitet under året i alla fall. Här kommer en bildkavalkad över höjdpunkterna.

Vi rustade minstingen Sonias rum och jag fixade till en fyndad prylhylla.

Utställningen på galler K i oktober fick fina recensioner i båda lokaltidningarna.

Hela familjen visar hur man gör ett duckface.

I början av året blev äntligen badrummet på övervåningen rustat. Nu är det hela familjens favoritrum.

När jag hade som mest att göra under hösten bestämde jag mig för att sluta blogga, men tack och lov ändrade jag mig ganska snart.

I början av året skrev jag att mitt mål under 2013 var att skaffa en ateljé utanför hemmet. Jag gjorde några försök att hitta en, men ångrade mig när jag insåg att det skulle kosta för mycket.

Jippi. Jag hittade en återförsäljare av Goldens flytande akrylfärger.

Hela familjen åkte på en välförtjänt semesterresa till Gran Canaria i november för att fira min fyrtioårsdag. Under resan fick jag reda på att jag fått ett nytt jobb.

I år blev det inte lika många kreativa utmaningar som förra året, men däremot en mycket större. 365 faces blev 200 ansikten, och antagligen kommer att bli några fler under 2014.

Så här i efterhand är jag riktigt nöjd med 2013 och jag ser fram emot ett nytt år fyllt av utmaningar och kreativitet.

Gott nytt år!

En oväntat bra film

Igår kväll fick jag och mannen hastigt och lustigt för oss att gå på bio. Det händer alltför sällan nuförtiden. Egentligen ville vi se Hundraåringen men eftersom alla andra tydligen också ville det, så var det redan fullbokat på alla visningar. Istället valde vi att se Philomena, och det var sannerligen inget nerköp. Vilken underbar film! Tårarna rann över det sorgliga i historien, samtidigt som det inte gick att låta bli att skratta högt åt den lite torra brittiska humorn. Gå och se om ni inte redan har gjort det!

Tid för eftertanke och uppdatering

Det är en lugn söndag idag. Jag har haft tid för en långsam joggingtur i solskenet och funderingar över den sedvanliga nyårskavalkaden här på bloggen. Det är bra att se tillbaka och upptäcka allt man faktiskt gjort. Utan bild- och textbevis känns det ofta som om ingenting har hänt. I alla fall för mig.

Tillbakablicken fick mig också att inse att jag inte har uppdaterat varken Facebook eller sidan med målningar till salu på väldigt länge. Dags för en skärpning. Idag har i alla fall de här fyra små målningarna lagts in på båda ställena. Jag tar lite i taget.

Varför det är roligare att måla med akryl

Två övermålade gamla målningar

När jag gick en konstutbildning för många år sedan målade jag bara med oljefärger. Akryl var inget alternativ då. När jag sedan återupptog mitt måleri hade jag småbarn i huset, och  de gick inte så bra ihop med lukten av lösningsmedel och långsamtorkande färglager. Jag bytte till akryl tillfälligt. Trodde jag då. Idag är jag mer än nöjd med mina akrylfärger och har svårt att se att jag skulle gå tillbaka till oljan. Men man ska aldrig säga aldrig.

Några av akrylens fördelar:
- Det går att måla hur många lager som helst. Och man behöver inte oroa sig för att de ska spricka, eller att man ska dö innan de hinner torka. Igår hittade jag två gamla målningar som jag inte ville spara och målade över motiven med det som var kvar på paletten. Nu är de redo för nya motiv.

- Det luktar inte och penslarna kan tvättas i vatten. Visserligen tycker jag att oljefärg och terpentin luktar gott, men det är inte så hälsosamt.

- Det går att korta av torktiden ännu mer med en hårtork. Bra när man är lite extra ivrig.

- Det går att leka med färgen genom att spreja med vatten direkt på duken. Färgerna flyter ihop och de blir fina rinningar. Oavsett hur många lager färg det är under. Med olja så ska man måla fett på magert, vilket betyder att det inte går att späda färgen med mycket terpentin och låta den rinna om man tidigare målat med ren outspädd färg. (Det var länge sedan jag målade med olja så det där kanske har utvecklats..?)

- Allra bäst tycker jag ändå att det är att man hålla på med en målning tills den är färdig, utan att behöva vänta på att det senaste lagret ska torka. Jag har provat att måla flera tavlor samtidigt, men det fungerar inte bra för mig. Jag tröttnar lätt då och tappar lusten att måla färdigt någon överhuvudtaget.

Man tager vad man haver

Även om jag är en kreativ människa som gärna fixar det mesta själv, så är det vissa områden där jag känner mig väldigt tafatt. Blommor är ett sådant område, och dukning är en annan. Jag vet inte riktigt hur jag ska göra för att det ska bli bra, och när det gäller det senare så lägger jag ofta all energi på matlagningen och glömmer bort dukningen.

I år var vi sexton personer här hemma på julafton, och jag hade för en gångs skulle sett till att köpa hem tillräckligt många tallrikar, glas och nya bestick (många av de gamla var trasiga) från det billiga varuhuset. Jag letade faktiskt efter bordstabletter också, men hittade inga som jag tyckte var snygga. Istället bestämde jag mig för att göra som jag brukar även här. Fixa själv.

Jag köpte en rulle billig golvpapp (perfekt att måla på om det blir något över) och klippte ut rundlar med hjälp av en bricka. Rundlarna fick sedan fungera som engångstabletter, som bara är att rulla ihop och kasta när middagen är över. Det fungerade alldeles utmärkt.

Servettringar gjorde jag av lite gammalt bastsnöre som jag hade liggande här hemma, och så bad jag maken gå ut och plocka några gran- eller tallkvistar att dekorera bordet med. (Han kom in med enkvistar, men det gick bra det med.) Några mässingstakar och guldfärgade ljuslyktor fick också plats.

Det blev en dukning helt i min smak. Billig, enkel och trevlig.

Dagens måleri

Nu ger jag upp för idag, tror jag. Jag har skissat upp motivet och provat lite färger och känner mig i stort sett nöjd med början. Slutresultatet kommer säkerligen att se helt annorlunda ut, som vanligt, men det är ju det som är lite spännande. Om någon tycker sig se likheter med en tidigare målning, så är det precis som det ska vara. Dagens måleri är ett beställningsjobb från en som ville ha en tavla som redan var såld, men jag vill inte göra två exakt likadana målningar, så jag gör den lite som jag vill. Sedan är det upp till beställaren om hen vill ha den eller inte.

Äntligen tid för måleri

Sist jag målade var i september. September! Det är tre månader sedan. Hösten har varit fylld av så mycket annat. Skoljobb, studier, fyrtioårskalas, resa och funderingar över nytt arbete. Ska jag vara helt ärlig så har jag inte saknat måleriet så väldigt mycket heller. Jag har inte haft tid för det.  Men nu är jag ledig i några dagar, och efter en välbehövlig röjning i målarrummet (det är helt fantastiskt hur mycket skräp som kan samlas i ett oanvänt rum) och uppackning av en ny rulle målarduk, så är jag igång igen. Och det känns så bra! Det här vill jag inte vara utan.

En jultradition

Den första julen efter att vår äldsta dotter Mira föddes köpte jag en julkula åt henne som jag skrev namn och årtal på. Min tanke var att jag skulle köpa en ny varje år, och att det skulle bli en trevlig tradition att plocka fram julkulorna varje år och hänga upp dem i granen. Efter det har vår familj utökats med två tjejer till och de har blivit lite besvärligare att hitta fina kulor i rätt färg och form. I år föreslog jag för den äldsta dotterns att vi skulle avsluta traditionen, men det gick inte för sig, så igår inhandlade vi tre nya. En i guld till Mira, en i silver till Sonia och en röd till Greta. Precis som det ska vara.

Dags för förändring

I tolv år har jag arbetat som lärare, och under de tolv åren har jag många gånger bestämt mig för att byta jobb, men ändå aldrig tagit mig ifrån skolans värld. Även om det är slitigt många gånger, så har jag ändå kommit fram till att läraryrket är bra. Det är viktigt och meningsfullt, man har stor frihet att planera sin undervisning, och så har man förmånen att umgås med alla roliga, bångstyriga och fantastiska elever hela dagarna.

Men nu är det dags.

Jag har fått ett nytt jobb. I början av nästa år börjar jag arbeta på Litteraturhuset i Sandviken. Det känns fantastiskt roligt, utmanande och utvecklande och jag kan knappt vänta. Även om det är lite sorgligt att lämna alla elever, så känns det ändå helt rätt. Det ska bli så kul!

En full dag

Det är fredag och egentligen min målardag, men idag blir det inget sådant. Som vanligt den här hösten. På eftermiddagen ska jag till högskolan för näst sista träffen den här terminen. Texten jag skrev förra helgen har tack och lov blivit godkänd, och nu är det bara det roliga kvar. Vi ska arbeta med fotografi, så kameran ska med. Det ser jag fram emot.

Innan högskolan ska jag hinna med ett inbokat möte, och efter ska jag fira min man som fyller år idag. Dags att slita sig från datorn.

Saker som gör mig lycklig

Mosaikfat av Anette J Sundell

På mitt stora matrumsbord står det här mosaikfatet. Det är gjort av Anette J Sundell och jag gick och sneglade på det inne på galleri K när jag hade utställning där. Jag var så nära att köpa det, men kom aldrig till skott. Som tur var så såg min svärmor att jag gick och suktade efter det, och köpte det till mig i födelsedagspresent. Lycka.

Äntligen en bilduppgift

Den här terminen har bildpedagogikkursen inneburit mer teori än praktik och bilduppgifterna har varit få och mer styrda. I helgen fick jag dock leka lite. Vi skulle göra en illustration till den senaste inlämningsuppgiften, som var en argumenterande och reflekterande text om workshopen vi hade förra gången. Den som handlade om observation, spårning och hur olika rörelser påverkar varandra. Jag valde att leka med abstrakta former och mönster i akvarell, eftersom jag tyckte att akvarellens rörelsemönster passade bra in på temat. Vått i vått och mycket färg som rinner och blandar sig. Allt är rörelser som påverkar varandra. Klart.

Efter hårt arbete får man en belöning

Hela dagen har ägnats åt bildpedagogiken. Jag har läst och skrivit och läst lite till. Och svurit lite över att jag inte orkar just nu. Och att det är tråkigt. Fast det är det inte egentligen, det är bara så mycket annat jag vill fokusera på nu. Som att måla. Och känna in julstämningen.

Nu är i alla fall texten inskickad och jag kan hitta på något mycket roligare. Vad sägs om att gå på konsert med Melissa Horn? Det är inte helt fel en söndagskväll.

Färglycka i juletid

Äntligen har tomten Bertil fått komma upp ur källarens mörker och står på vakt i trappan till övervåningen. I fönstret står dalahästarna kvar sedan i somras, men den röda stjärnan är nyligen uppsatt. Det kändes lite tomt ändå, så jag hängde upp en av de tavlor som blev över vid senaste utställningen, och vips blev jag så där färglycklig igen. Det blir jag när allting stämmer överens (i mina ögon i alla fall).  Det röda från juldekorationerna och tavlan går igen i tapetens sommarblommor, och Bertils grå byxor matchar trappan och bakgrunden i tavlan. Till och med de svarta detaljerna i lysknappen, håret och den minsta dalahästen gör mig glad. Tur att man kan bli lycklig över så lite.

Utmaningen som dog men återuppstod

Mitt i alla höstens grubblerier över vad jag ska göra och hur jag ska fördela min tid, så tappade jag helt sugen för min utmaning att teckna 365 ansikten på ett år. Jag skrev tidigare att jag bestämt mig för att avbryta alltihop efter 197 teckningar. I en kommentar fick jag tipset om att döpa om utmaningen till 200 ansikten och eftersom en jämn siffra låter trevligare på något sätt, bestämde jag mig för att göra tre teckningar till, så att jag med gott samvete kunde döpa om projektet. Idag var första dagen på länge som jag har haft lite tid att spendera i målarrummet (det har varit sorgligt igenmurat av allehanda skräp de senaste månaderna) och efter tre snabba övningar med torrpastell, börjar jag känna att det kanske är möjligt att fortsätta projektet ändå. Nu när alla grubblerier börjar landa kommer jag plötsligt ihåg varför jag hittade på den här utmaningen i början av året. Det är ett perfekt sätt att kicka igång skaparlusten, och en bra träning på att teckna ansikten. Så jag tror att jag tar tillbaka vad jag skrev i tidigare inlägg. 365 faces fortsätter. Det är ju bara 165 stycken kvar.

Längtan efter förändring

Det är mycket som har hänt på sistone.Under hela hösten har jag funderat över mitt liv och hur jag ska fördela min tid och det har lett till en hel del jobbiga grubblerier. Ett tag var jag beredd att ge upp allt som har med måleri och bloggande att göra, men som tur var sansade jag mig ganska snart och försökte hitta andra lösningar. Nu börjar jag komma ut på andra sidan, och allt faller på plats i en helt ny komposition, med helt nya och oanade möjligheter. Det kommer att bli en hel del förändringar, både spännande och utmanande, och det kommer att påverka måleriet, men exakt hur vet jag inte än. Jag vet bara att det känns riktigt bra och då löser sig det mesta.

Laddar batterierna

Vi har tagit en liten paus i vardagsstressen och tillbringar veckan ( och min födelsedag) på Gran Canaria. Det här är utsikten jag tittar på just nu. Vi blev lovade delvis havsutsikt från hotellrummet, men bättre än så här kan det inte bli. Balkongen fortsätter åt andra hållet och vi missar inte en endaste liten bit. Planen är att bara äta, sola, bada och ta det lugnt. Det går alldeles utmärkt hittills. 

Att vara tyst och lyssna

Jag har fördomar. Jag har svårt för människor som köper andra kulturer och försöker göra dem till sina utan att ha några kopplingar till den kulturen alls. När jag var yngre var det många som hakade på new age-trenden och trodde på allt möjligt skumt utan att ifrågasätta det minsta. Det var indianer och delfiner om vartannat och allt var helt sant i deras ögon. Det gjorde mig lite obehaglig till mods. När jag hörde att vi skulle arbeta med spårning på bildpedagogikkursen, och ha en gästlärare som var en "tracker" som hade lärt sig av apacheindianer, så blev jag lite fundersam. Jag trodde inte att jag skulle få ut så mycket av dagen, men ack så fel jag hade. Vår gästlärare, som ni kan se i klippet här ovanför, var en mycket karismatisk person och gav mig många nya tankar om att se istället för att titta. Att inte stressa iväg med tunnelseende utan verkligen ta in omgivningen, vara tyst och lyssna. Det kan jag behöva göra oftare.

Att avbryta ett projekt eller döpa om det

Jag är väldigt bra på att starta nya projekt. Jag älskar att komma på nya kreativa utmaningar, gärna med vissa begränsningar som jag måste anpassa mig efter. Mitt senaste (och största) projekt är 365 faces, som går ut på att jag ska teckna ett ansikte om dagen i ett helt år. Det gick bra det första halvåret. Visserligen tecknade jag inte varje dag, men jag hämtade i kapp och hittills har jag gjort 197 ansikten. Det är ganska många. Här ovanför har jag gjort två collage av några favoriter.

Nu har jag i alla fall bestämt mig för att avbryta projektet, eller döpa om det till 197 faces och därmed anse mig färdig. Som jag har skrivit tidigare har jag fått göra en del omprioriteringar för att hinna med mitt liv, och det finns ingen anledning att tvinga mig själv till fler ansikten, när det börjar kännas ganska tråkigt.

Istället funderar jag (ständigt) över nya projekt, som inte är så tidskrävande, och som ska få mig att bli lite piggare... men mer om det någon annan dag. Nu ska jag till Högskolan i Gävle för att lära mig spårteknik på bildpedagogikens tredje träff.

Varning - beroendeframkallande!

Jag fick ett tips från Lena om att ladda ner appen Kaleidopaint till paddan, och det skulle jag nog inte ha gjort. Den kan nog vara beroendeframkallande! Mönstren här nedanför är bland de tre första jag gjorde. Inte särskilt vackra men galet roliga att göra. Bara dra med fingrarna lite på måfå och så blir det mönster. Hur kul som helst! 

Födelsedagsfirande och ett efterlängtat inköp

Äntligen har jag köpt mig en ny dator. Jag har harvat med familjens gamla bärbara alltför länge, och när den till slut gav upp kändes det rätt att byta upp mig lite. I fredags kom jag hem med en iMac men eftersom vi har haft kalas för Greta och Sonia i helgen har jag inte haft så mycket tid för att bekanta mig med den ordentligt. Jag har aldrig använt en Mac tidigare, så det är en hel del som är nytt.

Idag har jag dock brottats lite med allt det nya. Det tog till exempel ett bra tag innan jag kom på hur jag skulle installera programmen till min skrivare när det inte finns någon cd-läsare i datorn. Det löste sig till slut, efter lite googlande, och jag fixade det med hjälp av Miras gamla dator och ett nedladdat program. Lätt som en plätt när man vet hur.

Jag tror i alla fall att jag kommer att tycka väldigt mycket om min dator, även om det kommer att ta ett tag innan jag förstår mig på den helt.

En ny leksak

De senaste veckorna har mitt och elevernas arbete i skolan mest handlat om att berätta med film. Vi har lånat hem väskor med iPads från biblioteket, och utforskat de appar som finns nedladdade, som t ex iMotion och iMovie. Det har varit så roligt att jag äntligen bestämde mig för att göra slag i saken och köpa mig en egen. Eller egen och egen... Vi köpte en till familjen, och nu går den från den ena till den andra hela tiden. Ett ypperligt tillfälle för tjejerna att träna på att samsas - eller en ständig källa till konflikt? Det beror på hur man ser på saken. Jag väljer det förra.

När småtjejerna har somnat sitter jag och letar nya roliga appar, eller provar dem vi redan har. Det finns så många att jag blir alldeles yr. Jag tänker mig att vi ska kunna göra många roliga och kreativa projekt tillsammans, och inte bara sitta och spela Subway Surfer i ensamhet. Vi får väl se vad tjejerna tycker.

Att tänka om och prioritera

En lugn söndag med tid för eftertanke. Jag har spenderat dagen i trädgården, städat undan kvistar och löv och tänkt på kommande tavlor. Det finns så många bilder i mitt huvud som vill komma ut, men jag har ingen tid att måla. Under hela oktober har fredagarna vikts för annat, och det ser likadant ut i november. Jag har medvetet dragit ner på måleriet under en period för att få mer tid för min familj, och har därför valt bort att delta i Gästrik Konst nästa år och att söka till Länskonsten i år, men nu börjar jag känna mig frustrerad. Den yttre pressen är borta, men den inre finns kvar. Jag måste måla. Men när? Jag måste nog tänka ett varv till.