För mycket av det goda

Jag har byggt ramar

Idag känner jag mig trött. Jag har lite ont i kroppen, och humöret är inte på topp. Antagligen beror det på att jag har jobbat alldeles för mycket de senaste veckorna, och dessutom vet att jag måste fortsätta i samma tempo åtminstone en vecka till. Det spelar ingen roll att jobbet är roligt och att helgernas måleri är något jag verkligen vill ägna mig åt. När det inte blir någon paus så säger kroppen ifrån. Det får bli en tidig kväll så kanske jag får ny ork att ta itu med morgondagen.

Om mitt nya jobb

Fina dynor i gröna toner... 

...  och glada stolar i studion

På lördag är det dags för invigning!

För ungefär två månader sedan bytte jag arbete. Jag gick från ett stressigt men ändå givande arbete som högstadielärare i svenska och bild, till en helt ny verksamhet på Litteraturhuset i Sandviken. Jag visste inte så mycket om arbetsuppgifterna, förutom att vi skulle fokusera på barn och ungdomars språkutveckling genom estetiska uttrycksformer, utveckla nya metoder och sprida forskning, men jag kände på mig att det var ett jobb som skulle passa mig perfekt. Och jag har inte ångrat mig.

Litteraturhuset har sina lokaler i Kulturcentrum i Sandviken. Där har vi vårt kontor och där ligger också Trampolin, en lär- och upplevelsemiljö för barn och unga. Ursprungligen var det tre klassrum, (Kulturcentrum är byggt i en gammal gymnasieskola), en korridor och något grupprum, men det har omarbetats med hjälp av en arkitekt och barnkulturdesigner, Eva-Johanna Isestig. Hon har tillsammans med barn och unga i Sandvikens kommun och personal på Kulturcentrum, arbetat fram en miljö som är helt fantastisk. Eller den kommer åtminstone att bli det, när vi är färdiga. Det är mycket småfix som ska bli klart den här veckan. Jag ska sy ett trädstamsdraperi av rörisolering, tapetsera en blomlåda och stryka och hänga upp mängder av olikfärgade draperier. Bland annat.

Om en vecka är det dags för invigning av Trampolin, och eftersom det är en helt ny verksamhet som inte finns någon annanstans (vi är Sveriges första litteraturhus för barn och unga), så ska det bli spännande att se hur den utvecklar sig. Naturligtvis har vi planer för aktiviteter under våren. Vi ska bland annat ha öppna skaparverkstäder för olika åldersgrupper, samt ett samarbete med förskolor om bilderbokens möjligheter, men vi vill även i fortsättningen att barn och unga ska vara med och påverka vad som sker på Trampolin, så schemat är inte helt spikat. Vi är öppna för förslag.

Även om förberedelserna har varit roliga så ser jag fram emot att få arbeta med barngrupper igen, och jag hoppas att många barn och unga i Sandviken kommer att hitta till oss. Om man är intresserad av berättelser och skapande kommer det att finnas mängder av möjligheter för roliga projekt och idéer, och är man inte intresserad så kan man ju alltid bli. Jag vet i alla fall att jag kommer att ha kul på jobbet!

Jag kräver dans

"Jag kräver dans", 2014, akryl på duk, 60x73 cm

Min senaste målning började med en sång. Jag gnolade på Linnea Henrikssons Du söker bråk, jag kräver dans, när jag målade den. Resten av låttexten passar nog inte in i sammanhanget, men det är något med att "kräva dans" som jag gillar. Och visst har hon en lite kaxig uppsyn, som om det är hon som bestämmer? Lite tuffare än mina mer försiktiga damer med nedfällda blickar. Hon brer ut sig och färgar av sig på omgivningen, medan hennes danspartner ter sig ganska oviktig där han nästan försvinner in i bakgrunden.

Det är en tolkning.

En annan kan vara att den halvt osynliga figuren i bakgrunden (som har förekommit i flera målningar tidigare) symboliserar den trygga, stabila och stöttande mannen. Han som alltid finns där.

Vilken tolkning väljer du?

Lättförtjänta pengar

Som jag skrev i gårdagens inlägg så håller vi på att byta tak. Den gamla plåten plockar byggfirman bort, men det har också hamnat en hel del spik i gräsmattan. Vi tyckte att vi kom på en jättebra idé när vi bad tjejerna plocka upp dem. För att motivera dem lovade vi att de skulle få en krona per plockad spik. De kom in med en hel del... 458 stycken för att vara exakt. Så kan det gå!

En rishög eller ett pampigt slott?

Just nu ligger det en hög med plåt på vår gräsmatta. Bland annat. Där hittar man säkert en hel del kvarglömda leksaker, brädor och gamla krukor också. Plåten ska en byggfirma frakta undan, det övriga borde vi väl ta hand om själva, men vi hinner inte riktigt med det alla gånger. Istället försöker jag lära mig att acceptera kaoset, och jag tycker att jag börjar bli riktigt bra på det. Det måste man om man bor i ett stort gammalt hus med ständiga renoveringsbehov, har tre vilda barn, heltidsjobb, tidskrävande intressen och en egen firma.

Fast ibland vaknar lusten att göra om och fixa till och få ordning. Just nu håller vi på att byta tak, och i sommar måste vi måla fasaden och delar av fönstren. Samtidigt håller vi på att planera var vi kan ha en stenlagd uteplats som min pappa lovat att fixa åt oss. Någonstans där går allt överstyr och jag kommer på tusen idéer om vad vi skulle kunna göra i sommar,  som att måla husgrunden, byta dörrar i källaren, bygga plank, plantera rabatter och lägga grusgångar... och även om jag vet att vi inte ens kommer att genomföra hälften, så är det så roligt att planera och drömma att jag gör det ändå. Jag kan inte låta bli.

När hösten kommer ska jag fokusera på det vi hann med, och inte på allt det jag drömde om men som aldrig blev av. Jag ska i alla fall försöka.

Leker med nya färgskalor

Jag kan egentligen inte alls använda Photoshop, men jag gör det ändå, och det brukar gå bra till slut även om det tar lite tid att klura ut hur jag ska få till vissa effekter. Eftersom jag testar mig fram, så händer det ofta att jag sedan glömmer hur det var jag gjorde och måste testa mig fram en gång till. Men vad gör det när det är så roligt?

I helgen satt jag och lekte lite med mina namntavlor och provade några nya färgkombinationer. Jag hade kunnat fortsätta hur länge som helst, men begränsade mig efter tre. Nu kommer jag ju ihåg hur man gör. I alla fall tills jag har glömt det igen.

Färgglada pappersblommor DIY

 Om man råkar ha lite tid över och en hög med färgglatt silkespapper...

 ... så kan man klippa till ett stort antal kvadrater, sortera dem i högar med tolv stycken i olika färger...

 ...vika dem två gånger så att de bildar en mindre kvadrat och sedan klippa en blomkant...

... veckla upp kvadraterna och häfta ihop dem i mitten...

 ... vrida ihop silkespappersblommorna en och en och när alla är uppvridna sätta en häftklammer längst bak för att hålla ihop dem...

 ... så blir det en färgglad blomma...

... eller många. Om man har lite tid över alltså.

(Eller så kan man göra det en lördagskväll när resten av familjen är borta, trots att man egentligen inte har tid, eftersom de är tänkta att använda på en invigning på mitt nya jobb och vi har massor att göra innan dess.)

Hursomhelst så blir jag glad av dem! Visst är de fina?

En glädjande nyhet

"Blommig I", 2012, akryl och collage på duk, 35x35 cm

Ibland blir man bara så glad. Häromdagen kom en person som jag har träffat någon enstaka gång via nya jobbet och berättade för mig att hon vunnit en av mina tavlor i en konstförening. Den hade varit hennes första val och hon tyckte jättemycket om den. Det visade sig att det var en tavla som såldes redan i januari 2012. Det är ju lite lurigt med konstlotterier. Man vet inte om målningarna hamnar hos någon som uppskattar dem, eller om de överhuvudtaget hamnar någonstans alls. Smaken är ju så olika. Men nu har alltså min tavla hittat hem. Det känns bra.

Vem är hon?

Ett urval av mina damer från 2010-2014

Jag får ofta frågan om vem damerna på mina målningar är. Om det är en släkting? Eller jag själv? Sanningen är att det inte är något av det...  eller både och.

Alla mina målningar är egentligen självporträtt eftersom jag målar min värld och mina tankar, men jag eftersträvar inte någon likhet, även om jag ibland kan se att vissa av damerna får mina drag.  Istället tänker jag mig att mina damer representerar kvinnor i allmänhet. Vem de är spelar ingen roll. Ansiktsdragen kan variera något, men frisyren och klänningen återkommer som ett slags tecken på kvinnlighet. Att jag sedan valt någon slags femtiotalsstil handlar både om att jag tycker att den är estetiskt tilltalande, men också att den signalerar en syn på kvinnor som fanns då och som till viss del (ibland mer och ibland mindre) lever kvar än idag. Och som jag grubblar över. Kanske kommer jag att fortsätta måla dessa damer tills jag har slutat grubbla. Om det någonsin händer.

Allt vi bär med oss

Utan titel än så länge, 2014, akryl på duk, 60x73 cm

På mitt nya arbete på Litteraturhuset i Sandviken pratas det mycket om ryggsäckar som metafor för vad vi bär med oss i livet. Det är lite lustigt, eftersom just det är ett tema som har återkommit i mitt måleri under en lång tid. Ja, inte ryggsäckar då, utan allt vi bär med oss. Jag grubblar ofta på hur mycket som kan finnas inom en människa utan att synas på utsidan.

Min senaste målning är ett typiskt exempel på detta. I alla fall som jag ser den. Den föreställer en stillsam dam med ben och armar i kors och nedfälld blick. Hon har en enkel enfärgad klänning, men bakom henne brer en mönstrad tapet med färgglada blad ut sig. Tittar man lite närmare så ser man att bladrankorna i själva verket kommer från henne själv. Det enfärgade klänningsmönstret blommar ut på väggen och tar större plats än hon själv gör. Som en symbol för att det som finns inuti inte alltid syns på utsidan.  

Eller ser du något annat? 

Jag förbannar stressen men behöver den

Ännu en målarhelg till ända och medan övriga familjen var ute i solskenet stängde jag in mig i målarrummet hela söndagen. Hade jag inte haft en utställning bokad hade jag varit ute med dem jag också, och jag måste erkänna att det kändes surt att plocka fram penslarna och sätta igång, men när jag väl kommer in i måleriet så finns det ingenting jag hellre vill göra. (Dessutom spenderade jag hela lördagen tillsammans med barnen så jag är inte en helt frånvarande förälder.)

Det är lustigt det där. Jag behöver pressen av en bokad utställning för att komma igång, men varje gång tänker jag att jag aldrig mer ska boka upp mig, att jag vill ha en lugn period där jag inte måste prestera. Likväl hamnar jag där igen. Och jag mår bra av det. Utan pressen skulle jag nog inte måla alls, och det är inget alternativ. Jag får helt enkelt lära mig att acceptera lite stressigare perioder, och under den tiden prioritera bort det som går att avstå från, som till exempel att ha ett välstädat hem, skriva dagliga inlägg på bloggen och ha en fungerande webshop. Tids nog hinner jag med det också.

Inspirerad av street art

Jag kunde inte motstå den här boken på årets bokrea. Street Knowledge av King Adz. Så vacker med sina utskurna bokstäver och färgglada bilder. Knappast någon bok att läsa från pärm till pärm, men något att bläddra i och inspireras av.

I tankefasen

Jag hade en bild i mitt huvud när jag påbörjade min senaste målning, men efter att ha skissat upp den sittande damen så körde jag fast. Tavlan hamnade i hallen och jag satt i köket med en kopp kaffe och betraktade den. Länge. Till slut fick den komma tillbaka till staffliet för några fler lager färg, men jag är ännu inte helt säker på hur den ska sluta. Den får vila ett tag, så kanske det kommer.

Synliga penseldrag

Akrylfärgen har många fördelar, det har jag skrivit om flera gånger, men det finns också problem som jag har försökt lösa på olika sätt. Färgen blir väldigt platt. Även om man tar ordentligt med färg på penseln, så sjunker den in i duken när den torkar, vilket ger nästan ger känslan av att det är ett tryck och inte en originalmålning. För att få lite mer struktur på målningarna har jag experimenterat mycket med collage, men det blir så tydliga kanter av pappersbitarna. Jag vill hellre ha penseldrag med tjock färg. Det ser naturligare ut.

Det finns många olika akrylmedium att köpa som förändrar färgens konsistens eller utseende. Jag har en variant från Liquitex som ska göra färgen tjockare, men jag har mest använt det till att limma fast collagebitar med. Jag tycker inte riktigt att den fungerar att blanda i färg. Det blir bara kladdigt, svårmålat och ger blanka fläckar i målningen när den torkat. Antagligen finns det andra sorter som passar mig bättre, men skam den som ger sig. Kanske kan man ändra tekniken istället?

I min senaste målning prövade jag istället att måla ett lager med oblandat medium på valda ställen. När jag sedan täckte dem med färg så syntes de tjockare penseldragen tydligt igenom. Samma utseende som om jag blandat mediumet direkt i färgen, men mycket mer lättmanövrerat. Det här ska jag experimentera vidare med.

I en annan färgskala

Helgens måleri påminde mig om hur viktigt det är för mig att måla. Den senaste tiden har jag helt gått upp i mitt nya arbete, och inte haft tid eller särskilt mycket tanke på måleriet. Jag hade nog inte ens vikt lördagen för måleri, om det inte vore för att jag ska delta i en samlingsutställning på Galleri K i påsk, men när jag väl stod där framför staffliet och lade färglager på färglager på duken, insåg jag återigen att det här är jag. Jag behöver det. Färgerna, formerna och berättelserna. Det är något särskilt med det ögonblicket när allt faller på plats, när allt känns helt rätt. Det är total lycka. Men också en del utmattning. Många tror att måleri bara är avkoppling, men det stämmer inte för mig. Det är koncentration, frustration och hårt arbete också. Det är därför det tar emot ibland att sätta igång med en ny målning, eller fortsätta på en som har kört fast. Belöningen när en målning blir färdig gör dock att det är värt det. Och den här målningen känns färdig nu. Preliminär titel är: I en annan färgskala.