Svårt att hålla sig borta

Jag vet att jag skrev att jag skulle ta en paus från bloggandet, men ändå har jag tittat in här varje dag. På ett sätt har det varit lite skönt att inte behöva fundera över nya inlägg, men samtidigt så saknar jag det ju. Att skriva har alltid varit självklart för mig. Jag måste skriva för att reda ut mina tankar, och det är så mycket roligare att göra det här där jag kan få respons, än att gömma det i min privata pappersdagbok. Så jag kommer tillbaka, fast kanske inte lika regelbundet som tidigare.

Jag börjar få lite koll på hur jag ska strukturera upp tillvaron, och det känns mycket bättre nu när det har lugnat ner sig lite efter utställningen, och jag har tillbringat några helger med min familj utan att tänka på jobb, men det är fortfarande några frågetecken som måste rätas ut. Det första jag måste ta tag i är att köpa mig en ny dator. Min gamla har lagt av och det är så frustrerande. Jag kan inte göra några nya konsttryck och har fått stänga webshopen innan den ens blev helt färdig. Irriterande. Och så måste jag fundera över vilken typ av dator jag behöver. Det känns jättesvårt. Mac eller PC? Bärbar eller stationär? Och så allt annat som jag inte ens förstår... Helst skulle jag vilja att det bara stod en dator där när jag vaknar så jag slipper fatta beslut. Fast det kommer inte att hända förstås, så det är väl bara att ta tjuren vid hornen.

Jag måste fundera

I över fem år har jag bloggat regelbundet, och jag har svårt att föreställa mig att vara utan det, men just nu behöver jag ta ett steg tillbaka och fundera över hur jag ska strukturera upp min tillvaro. Som ni har sett i de senaste inläggen så har det varit lite mycket den senaste tiden. Att arbeta 80%, studera 50% , måla till en utställning och ha ett fungerande familjeliv med tre barn är en ekvation som inte går ihop. Det hade jag väl kunnat räkna ut med lilltån, men man kan ju alltid försöka. Nu ska jag klura ut vad som måste bort för att det ska bli bättre balans, och medan jag funderar tar jag en paus från bloggandet. Vi ses sen - hoppas jag.

Men allt är ju roligt...

Foto: Josh James

Jag har grubblat lite på en kommentar som jag fick i det förra inlägget. Om att jag alltid verkar ha mycket att göra och att jag ska vara rädd om mig. Jag vet. Och jag är det. Eller i alla fall försöker jag att vara det.

För det mesta trivs jag med att ha mycket att göra, när det är roliga saker. Problemet är väl att jag har svårt för att göra saker på en rimlig nivå. Ofta kastar jag mig in med hull och hår och vill göra allt på en gång, och det går inte alltid. I vissa perioder blir det lite för mycket, som nu, och jag känner mig ganska tom på energi.
Men det går över. Jag är ganska bra på att hitta strategier för hur jag ska hantera stressen. Och jag kan säga nej. I alla fall ibland.

Om man kunde göra som katten

Såhär känner jag mig just nu, som om jag skulle vilja lägga mig ner och vila ett litet tag. Det har varit mycket att göra och än är det inte över. När det gäller utställningen är det lugnt de två kommande veckorna. Vernissagedagen är avklarad, med ganska många besökare och flera trevliga samtal. Nu hänger tavlorna där till den tjugonde och fram tills dess behöver jag inte göra något. Jag fick en förfrågan om jag ville komma dit och prata om min konst nästa helg, men jag var tvungen att tacka nej, eftersom jag har bildpedagogikkurs hela lördagen. Nu ska jag bara läsa lite kurslitteratur...

Nu blir jag nästan mallig

Det  fanns ingen tid för morgontrötthet idag heller. Jag vaknade till ett sms (tack för det Helena - jag hade glömt att ställa klockan!) som talade om att dagens recension i den andra morgontidningen också var jättefin. Och jag kan bara hålla med. Extra roligt är det eftersom det här är samma recensent som sågade min utställning i Hofors tidigare, vilket hon också nämner i dagens tidning. Extra roligt också att jag fick en helsida med så många bilder, trots att det var tre till konstutställningar som recenserades på kultursidorna. Nu hoppas jag bara att dagens vernissage blir en lika positiv upplevelse.

Här nedanför finns texten i något större format.

Lågmäld feminism eller hur man botar morgontrötthet

I morse sov jag lite längre än vanligt. Det är min målardag, men jag tänkte inte ställa mig framför staffliet, och energin var i botten efter att ha ägnat varenda ledig minut (känns det som) den senaste tiden åt att förbereda utställning och skolarbeten. Jag bläddrade lite planlöst i morgontidningen till mitt kaffe, och höll nästan på att sätta det i halsen när mina damer helt plötsligt dök upp på en helsida i kulturdelen. Jag hade inte väntat mig en recension förrän i morgon, och jag var inte helt övertygad om att den skulle bli så positiv. Visserligen har recensenten varit positiv tidigare, men jag fick ingen klar bild av vad han tyckte vid pressvisningen i onsdags. Men nu vet jag. Han skriver bland annat att han ser en "lågmäld men bestämd feminism" i några av mina tavlor, och det känns som om han har förstått precis vad jag vill säga. Helt plötsligt är morgontröttheten borta och jag har hur mycket energi som helst.

Här nedanför kan du se texten i något större format.