När vi rustade vårt kök för ungefär tio år sedan, så gjorde vi det verkligen från grunden. Vi rev ut allt och började om från början, men försökte ändå återgå lite till hur det kunde ha sett ut när huset byggdes. Det enda vi sparade var de breda takplankorna som satt dolda under fula spruckna skivor, vedspisen som vi flyttade upp från källaren och golvlisterna som vi hittade i ett oisolerat rum på övervåningen och som hade exakt samma nyans av kimröksgrå som vi målat köket i. (För er som tycker att det låter onödigt att riva ut allt kan jag bara säga att det behövdes!)
Vi hade en ganska tajt budget för köksrenoveringen och även om vi fortfarande trivs med det mesta i vårt kök så blev vissa lösningar inte särskilt bra. Spiskåpan är till exempel en fuskvariant i plåt som vi målade med färg som skulle efterlikna puts. Det var ingen höjdare eftersom den skrovliga färgen gör det omöjligt att hålla den ren. När vi har försökt har den dessutom rostat och fått fula bruna fläckar.
Igår fick jag ett ryck och bestämde mig för att göra något åt det. Först slipade jag ner den skrovliga färgen och tvättade noga med målartvätt. Idag åkte jag till färgaffären och köpte primer för att stoppa rostfläckarna, och vit färg att täcka den med så småningom.
Jag målade utsidan och Peter tog den lite tråkigare insidan. (En riktigt bra arbetsfördelning tycker jag.) Nu ska det bara torka och så ska det på två lager vit färg som är avtorkningsbar. Underbart.
Det som är lite lustigt med det här renoveringsprojektet är att det är något som jag har retat mig på i flera år men inte gjort något åt. Det har känts som ett oöverstigligt problem och jag har till och med övervägt att riva ner hela kåpan och beställa en ny för att jag inte orkar ta itu med det. Och så går det så lätt! Jag känner att mitt gamla jag är på väg tillbaka. Ska man komma någonstans så måste man börja - resten brukar lösa sig.
Nu är det ingen hejd på mig och nästa projekt blir bänkskivorna. De ska bli svarta. Mer om det senare...
