Kreativ i köket - Enkel hallonkaka

Jag vill inte gnälla över att det är en omöjlig ekvation att arbeta heltid och samtidigt hinna med att måla och ha ett någorlunda fungerande familjeliv. Jag vill inte tjata om att jag är trött och aldrig hinner göra det jag vill. I stället vill jag fokusera på det som är bra. På det jag faktiskt gör, vilket ju är en hel del. Och jag väljer inte bort det tråkiga för att framstå som bättre än jag är, utan för att jag själv mår så bra av att välja det positiva. De dagar det känns som om jag står still och inte hinner något alls är det oerhört skönt att titta tillbaka i bloggen och se allt jag ändå gjort. Jag glömmer så fort men här blir jag påmind. Det är en av anledningarna till att jag bloggar överhuvudtaget.

Så från och med idag inför jag en ny kategori här inne: Recept. För det är ofta i köket jag lever ut min kreativa sida när jag inte har möjlighet att stänga in mig i ateljén.

Den här kakan bakade jag när huset var fullt av ungar och jag egentligen borde ha gjort något annat. Superenkel att göra men framför allt god. Den kommer jag definitivt att göra många gånger.

Enkel hallonkaka
1 klick smör (att smörja formen med)
2 ägg
2 dl socker
2 1/4 dl vetemjöl
1/2 tsk bakpulver
200 g frysta hallon (eller andra bär)
50-100 g smör (kylskåpskallt)
lite florsocker (att dekorera med)

1. Sätt ugnen på 175°. Smörj en pajform. Vispa ägg och socker poröst. Rör ner vetemjöl och bakpulver.
2. Bred ut smeten i formen. Fördela hallonen jämnt över smeten. Hyvla över smör så att det täcker kakan. Grädda mitt i ugnen ca 30 minuter.
3. Pudra över florsocker och servera gärna med vispgrädde, vaniljsås eller glass.

Lite mer mintgrönt...

Glömde säga att det blev en stol i samma färg också... Den är inköpt på loppis för länge sedan och var ursprungligen målad i en snyggt sliten, men konstigt lilagrå färg som skar sig mot allt annat blågrått vi har här hemma. Nu är den mindre sliten (i färgen) men passar bättre in i färgskalan.

Återbruk när det är som bäst!

I min iver att rensa och röja här hemma i sommar så blev en gammal stor ekskänk bortsorterad och utställd i ladugården (det kommer nog till användning någon gång). I stället behövde vi ett mindre skåp som kunde få plats i matrummet och rymma en del av de prylar som förvarats i det gamla, men vi hittade inget som riktigt passade.

Trots att resten av familjen tyckte att jag var lite galen, plockade jag upp ett annat gammalt skåp från källaren (den som spar han har). Skåpet är från Ikea och tillhörde ett möblemang som mina föräldrar köpte när de flyttade till Stockholm för länge sedan. Då var det laserat i mörkblått och hade ett överskåp med vitrindel. När jag var liten ägdes skåpet av min farmor och farfar men då var det ommålat i en mörkgrön blank färg.

Nu är all gammal färg bortskrapad, vitrindelen avplockad och det är ommålat med linoljefärg i en mintgrön nyans. (Färgen stod också i källaren och hade blivit kvar sedan ett tidigare måleriprojekt.) Jag är så nöjd. Jag älskar utseendet, den praktiska funktionen, de sparade pengarna och skåpets historia. Återbruk när det är som bäst!

Får man röra konsten?

När jag läste bildpedagogik hade vi ett tillfälle på Länsmuseet i Gävle tillsammans med konstpedagogikstudenter som hade förberett några övningar för oss. Vid en av övningarna var det en av deltagarna som satte handen mot en målning varvid personalen på museet förfärat påpekade att så gör man inte. Jag tyckte då att det var lite pinsamt, både studentens oförsiktighet och personalens onödigt  skarpa tillsägelse.

Idag tog jag med mig maken och de två yngsta döttrarna till Avesta Art och innan vi ens hann kliva innanför dörrarna hör jag mig själv säga att de ska ta det lugnt och inte röra någonting. Väl inne upprepade jag att man aldrig får röra ett konstverk på en utställning... och sedan insåg jag tack och lov att så inte alltid är fallet, och påpekade att man för det mesta inte får röra något. För på Avesta Art får man röra och delta i en hel del.

Tjejerna gjorde musik genom att slå med trumpinnar på diverse skrot, snurrade problemhjul och skrev nya ord och hängde upp i ett träd. Vi fotade också en selfie med hashtaggen #iammonalisa för att vara med i en stor pixlig Mona Lisa uppbyggd av många små fotografier.

En lyckad dag för både barn och vuxna.

(Vad konstnärerna och de olika avdelningarna hette hann jag inte med att uppfatta. Det går fort när man tittar på utställning med barn och det finns inte mycket tid för tyst läsning. Jag får nog sätta mig och bläddra i katalogen ikväll istället.)

Återbruk, lapptäcke och en ratad beställning

I början av sommaren påbörjade jag en stor målning till min äldsta dotter. Hon hade ett antal kriterier som jag skulle försöka hålla mig till, och det började bra, men sedan spårade jag ur någonstans och just nu ser den ut så här. Den är inte alls tänkt att fortsätta i det här skicket, utan det är tänkt som en grund att måla vidare på men jag vet inte riktigt hur än. Det brukar lösa sig. (Däremot tror jag inte dottern är så intresserad längre. Hon har hittat en tavla på Ikea som hon hellre vill ha. Så kan det gå. )

Jag har helt snöat in på återbruk den senaste tiden, och i det här collaget finns både dukrester, gamla akvareller, konsttryck som blivit ratade, kartor, tapeter, tyglappar och gamla tidningssidor. Antagligen kommer de flesta att täckas helt av färg men det känns ändå bra att de finns där under. Jag tycker om lapptäcket som symbol och återkommer ständigt till det i olika former. Alla de små bitarna som bildar en helhet, och som tillsammans skapar något vackert och användbart. Det kan liksom inte bli fel.

Och så här ser det egentligen ut...

Mitt förra inlägg om att bli lycklig av en perfekt linje visade ett tillrättalagt hörn av vårt hem. Så ser det naturligtvis inte ut jämt (eller nästan aldrig) även om jag skulle önska att det gjorde det. Verkligheten liknar nog mer den bilden här ovan. Det är minstingen Sonias rum en helt vanlig dag. Kaos. Det här rummet måste jag passera för att ta mig till min ateljé och varje gång känner jag hur energin liksom rinner av mig och lägger sig på golvet tillsammans med nallar, bandyklubbor och smutsiga kläder.

Den senaste tiden har jag känt ett enormt behov av att rensa, organisera och förenkla mitt liv (så pass att jag häromnatten drömde att jag rensade bort mina barn!) och Sonias rum var i stort behov av en rensning. Halva lördagen ägnade vi åt att sortera ut hälften av alla hennes kläder, slänga gammalt skräp och organisera hennes lådor. Vi skruvade fast knoppar på garderoben som vi köpte för två år sedan (!), skruvade fast en tappad knopp på byrån och skurade fläckar på skrivbord och golv. Äntligen.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Det finns inget som sätter igång kreativiteten som ett nystädat skrivbord. Jag tror Sonia håller med mig.