Hundsemester med måleri

De senaste dagarna har sett lite annorlunda ut för min del. Annorlunda på ett bra sätt. När alla andra är på väg tillbaka efter sommarsemestern och barnen börjar skolan har jag i stället tagit ledigt för att passa vår nya lilla valp Märta en vecka. Mellan valpgos, kisspauser och matfix har jag även passat på att måla så mycket som möjligt. Och det behövs verkligen. Av många olika anledningar (värmen och en ovanligt envis hosta bland annat) har jag knappt rört penslarna i sommar och utställningen i november närmar sig alldeles för fort.

För att inte Märta skulle behöva springa upp och ner i trappan plockade jag ner staffli, färger, dukar och penslar till köket och där har jag hållit till hela veckan. Några färgfläckar på golv och bord (och hundtassar) har det nog blivit, men det gör inte så mycket.

Det är som alltid intressant att se vilken skillnad det blir i måleriet när jag har tid att verkligen fokusera och inte behöver sno åt mig en kort stund här och där. De första två dagarna var jag uppe i varv, ofokuserad och även om jag målade så kände jag mig inte riktigt nöjd med vad jag åstadkom. Det var svårt att komma igång och jag hade inga idéer om vad jag ville göra eller säga. Den tredje dagen (igår) började allt falla på plats och lusten och energin kom tillbaka. Efter lite skissande och planerande har jag nu en idé om en röd tråd som kan hålla ihop utställningen och därmed vet jag också hur jag ska gå vidare. Av erfarenhet vet jag att den röda tråden kan komma att ändras under arbetets gång, men det är skönt att ha en riktning.

Nu ska jag packa ihop för dagen och göra mig i ordning för en kväll med trevliga kollegor. Men i morgon fortsätter jag - och jag vet precis vad jag ska måla.

Tid för långsamma tankar

Den senaste målningen lutad mot matrumsväggen.

Solen skiner in genom matrumsfönstret och jag sitter i soffan och tittar på min senaste målning och funderar över vad den ska heta. I helgen har den blivit färdigställd med ram och upphängning eftersom en köpare hörde av sig och ville köpa den efter att ha sett en bild på instagram. Nu behöver den bara en titel och sedan är den färdig för hämtning. Fast det är inte så bara...

Jag vet ju vad jag tycker att den handlar om, men det är inte alltid lätt att sätta ord på. Oftast behöver jag lite tystnad och tid för långsamma tankar för att verkligen känna in och hitta rätt, och den här helgen har det varit svårt att få till det här hemma. Så fort jag sätter mig ner är det någon som ropar och vill något, eller så surrar luften av femtioelva youtubeklipp eller teveprogram samtidigt.

Jag behöver köpa hörselkåpor. Eller så går jag och lägger mig.

Det går nog bättre i morgon.

Nödvändiga förändringar

Det har inte blivit mycket måleri på sistone. Jag har försökt att ta mig några minuter i målarrummet varje vecka, men det blir inte så mycket gjort. Det har varit så mycket på jobbet att jag har behövt lugna helger för återhämtning, och måleri är inte alltid lugnt. I alla fall inte för mig. Jag behöver kunna tänka när jag målar och huvudet har varit fullt av bomull.

Nu har jag gjort en del nödvändiga förändringar och förhoppningsvis blir det lite lugnare framöver. Jag har rensat bland arbetsuppgifterna och pratat med chefen om ett luftigare schema. Dessutom har jag begärt att få gå ner i tid nästa år, så i vår kommer jag att ha en dag vikt för måleri. Som jag har längtat efter det! Det ska bli underbart. Och nödvändigt. Jag blir en mycket trevligare människa när jag får tid för mig själv och färgerna.

Tyvärr har jag också valt att inte vara med på Gästrik Konst nästa år. Sista dag för anmälan var för en tid sedan och jag velade fram och tillbaka om jag skulle anmäla mig eller inte. Till slut valde jag att avstå, eftersom jag inte riktigt visste hur våren skulle se ut. Nu när jag ska vara ledig en dag i veckan i vår hade jag kanske kunnat vara med, men det känns ändå bra att stå över ett år. Det kan öppna upp för nya möjligheter som jag har fått välja bort tidigare.

Nytt måleri på gång

Två hela dagar har jag spenderat i ateljén, men det är inte mycket av den tiden som har ägnats åt att verkligen måla. Jag upphör aldrig att förvånas över hur lång tid det tar att komma in i måleriet igen efter ett uppehåll. I stället för att doppa penseln i färg går jag mellan staffli, dator, skrivböcker, telefon och kaffekoppen och gör allt för att förhala och inte behöva fatta några beslut. Och inte behöva misslyckas.

Till slut lyckades jag i alla fall komma igång och gjorde några snabba damer på fyra små dukar. De är långt ifrån färdiga, men det känns ändå som en bra början. Och det räcker. För nu känner jag mig på gång igen. Jag längtar efter att fortsätta måla och huvudet är fullt av färger och mönster som vill ut.

Att måla är ibland som att träna. När det görs regelbundet känns det självklart och även om det inte alltid är lätt vet jag att jag mår bra av det. Ofta gör det mig riktigt lycklig. När jag däremot kommer ifrån rutinen, tappar jag lätt fokus och det känns besvärligt att börja igen för jag vet att det kommer att vara tungt.

Det sköna är dock att jag har gjort det här så pass länge nu att jag vet att när jag väl sätter igång så går det där motståndet över efter ett tag. Och så flyter allt på lite lättare igen. I det här stadiet tänker jag hålla mig ett tag nu. Åtminstone fram till påsk.

Tid att tänka

Jag har varit ensam hemma några dagar när resten av familjen åkte på skidläger till Idre och det var välbehövligt. Varje gång det händer, vilket är väldigt sällan, tänker jag att jag ska planera in ensamtid mer regelbundet, men det blir aldrig av. Ibland är det så skönt att inte prata, att bara få vistas i sin lilla bubbla och tänka egna tankar. Och läsa egna tankar. Jag skriver gärna när jag grubblar över något och behöver sortera i mitt röriga huvud. Jag skriver i olika skrivböcker, här på bloggen och i dagböcker. Det kan vara spännande att gå tillbaka och se hur mycket som har hänt och samtidigt lite sorgligt att upptäcka hur mycket som glöms bort.

De senaste åren, sedan jag bytte jobb och började arbeta heltid, har jag slitit med att acceptera att jag inte hinner satsa på måleriet lika mycket som jag skulle vilja. Det handlar inte bara om att jag behöver måla regelbundet för att må bra, för det hinner jag om jag planerar lite. Inte så mycket som jag skulle vilja i en drömvärld såklart, men med viss regelbundenhet i alla fall. Det handlar mer om alla missade chanser. Att jag inte klarar av att arbeta aktivt med själva konstnärsskapet. Jag borde utveckla mig, ställa ut mer, leta möjligheter, hoppa på samarbeten, marknadsföra mig och så vidare. Men där går gränsen för vad jag klarar av just nu. Och det sköna är att jag den här helgen har insett att det inte gör något. Jag är väldigt nöjd med mitt liv just nu. Varför skuldbelägga mig själv för något jag klarar mig utan?

Jag bläddrade i en gammal skrivbok häromdagen. Där fanns en lista från 2012 då jag fortfarande arbetade som lärare men hade svårt att hitta balans i tillvaron. Tanken på att jag skulle fortsätta på samma sätt resten av mitt yrkesliv kändes deprimerande. Listan beskrev hur jag ville att mitt liv skulle se ut om tre år om jag fick drömma vilt och fritt. När jag läser den listan nu, inser jag att de flesta punkter redan är uppfyllda, utan att jag har tänkt på det. Jag har ett fritt och kreativt arbete som jag verkligen trivs med och där jag får samarbeta med andra kreativa människor. Jag har en stor studio fylld med material, en regelbunden inkomst och flexibla tider. Den enda verkliga skillnaden är att jag gör det i en kommunal verksamhet och inte i ett eget företag. För det lustiga är att jag inte hade skrivit något om måleri i den där listan. Bara att jag ville arbeta i en egen ateljé, och göra vad jag vill. Och det är ju faktiskt just vad jag gör.

Lugn och ro

Det har varit lite mycket av det goda på sistone. Lite för mycket kreativitet och skapande både på jobbet och på fritiden. Ingen tid för min hjärna att slappna av. Det kan bli så även om det bara är roliga saker som det blir för mycket av. Just nu längtar jag bara efter lugn och ro och tid att göra ingenting. Eller åtminstone något annat än konst och jobb. Och det är precis vad jag ska göra i helgen. Vi ska till stugan och fixa lite. Jag längtar.

Att måla i mörkret

Just nu på staffliet (långt ifrån färdig!!)

Kvällarna (och snart eftermiddagarna!) blir allt mörkare och jag är glad för min dagsljuslampa som gör det möjligt att måla någon timme på kvällen också. Även om jag egentligen vill ha längre måleripass så är det bara att inse att det inte alltid är möjligt, och att det kan räcka att stjäla åt sig någon timme då barnen har somnat. Mindre soffhäng och mer måleri - det är mitt mål. Åtminstone en kväll i veckan.

Tystnad och tanketid

Det är lördag förmiddag och alldeles tyst i hela huset. Den minsta har åkt på fotbollsturnering med pappan, den mellersta har egentid med sin farmor och den äldsta ligger och drar sig i sängen fortfarande. Inte ens hunden är vaken. Jag njuter av tystnaden och tanketiden. Struntar i att ha dåligt samvete över att jag inte följer med på fotboll, eller att jag inte gör något "nyttigt" här hemma. Det här är nyttigt för mig. Jag behöver stillhet för att klara av alla intryck under en jobbvecka, och den här veckan har verkligen varit full. Vi har haft kulturdagar för åk 2 och 3 i hela kommunen och skapat annorlunda superhjältar tillsammans. Det har varit fantastiskt roligt, men också utmattande. Nu behöver jag ladda batterierna för mig själv en stund.

Hoppat över en hel månad

Ett bevis på att det var alldeles för länge sedan jag var i ateljén: Den fina kalendern från Helena Trovaj har inte fått byta blad sedan mars och vi är redan långt in i maj. Sorgligt. Fast nu ska det bli ändring på det. Jag har tusen idéer som jag vill genomföra. Helst på en gång.

Lite kluven

En till målning blev färdig nu på förmiddagen, och står nu på lut i matrummet för att jag ska vänja mig vid den. Som alltid känns det bra att avsluta något, att sätta dit sin signatur och bestämma sig för att det räcker. I slutfasen av en målning kan jag känna mig lite trött på motivet, och längta efter att få börja om på nytt. Det tänker jag göra nu också. På en gång. I ateljén finns redan flertalet dukar som jag har grundat och i veckan fick jag nya färger så det är ingen brist på material. Det som gör mig lite kluven är att solen skiner och resten av familjen är ute. Jag vill prioritera måleriet ibland för att det får mig att må bra, men samtidigt så ger det mig lite dåligt samvete att jag inte är med. Så är det ofta. Jag intalar mig själva att det ändå är bra att jag är här. Jag finns tillgänglig och de kan sitta med mig i ateljén om de vill, vilket de gör i bland. Och det är faktiskt inte så ofta jag får en hel dag för att måla... men det dåliga samvetet kommer jag nog att få leva med ändå. Det är så mycket jag vill och ibland går det bara inte ihop.

Tanketid och förberedelser

Det har varit en fullspäckad vecka och jag har inte hunnit måla någonting alls. Däremot har jag tänkt en hel del, skissat ner idéer till målningar och beställt nya kilramar så att jag har material hemma när det blir lugnare veckor. Kanske kan jag till och med måla lite på vardagskvällarna till veckan. Jag känner mig inte alls lika trött på kvällarna som jag gjorde före jul. Kan det vara för att vi går mot ljusare tider? Eller för att jag har varit noggrannare med att träna regelbundet? Skönt är det i alla fall, och jag hoppas det håller i sig, för det verkar som om jag har en utställning på gång i vår och man kan inte ha en utställning utan tavlor.

Att vägra ge upp

Idag fyller jag år och istället för att fira med kalas, ägnar jag hela dagen åt måleriet. Det är det enda jag önskar mig just nu. Tid att måla. För det är nästan omöjligt att få ihop ekvationen med heltidsjobb, familj, hus och allt annat som kräver tid. Fast jag vägrar ge upp. Det är inget alternativ att inte måla. Jag kan bara inte göra det lika ofta som jag vill. Just nu.

Nä nu jävlar!

Det har gått en hel månad sedan sist och jag har knappt satt min fot i ateljén. Mina storslagna planer på att måla varje söndag har gått åt skogen. Det är så mycket annat som kommer emellan. Mestadels det dåliga samvetet över ett hus som slammar igen, tre barn som vill se sin mamma, en man som jag knappt hinner prata med och en hund som behöver aktiveras. Och så jobbet förstås. Sedan jag bytte jobb i januari har jag lagt ner mer timmar än jag borde på arbetet. Jag tänker hela tiden att det ska lätta, men det gör det aldrig. Men jag ska inte klaga - jag har ett toppenjobb. Kanske borde jag nöja mig med det? Man kan uppenbarligen inte ha allt. Eller?

Fast jag vägrar att acceptera det! Den senaste månaden utan måleriet har jag mått sämre än på länge. Trots ett kreativt jobb. Jag behöver måleriet. Jag behöver tid att tänka färdigt mina tankar, att uttrycka mig i bild och text. Och det ska jag göra. På något sätt.

Och jag börjar redan i kväll. Med alla lampor tända för att mota bort mörkret i ateljén, lekte jag med barnens kritor på små färgade papper. Det resulterade i sex nya ansikten till min samling av 365. Skit samma att de inte blev så vackra. Jag gjorde dem i alla fall - och det gör mig glad!

Om det inte går så går det ändå

Mottot i rubriken har jag fått från Dregens sommarprat i år. Det är ett motto som jag tänker ta fasta på under hösten. Semestern börjar lida mot sitt slut och redan nu börjar jag grubbla över hur jag ska få ihop allt, och framförallt hur jag ska få tid att måla. Sommarens långa, lugna dagar har invaggat mig i en känsla av att jag har all tid i världen, men riktigt så kommer det inte att se ut från och med nästa vecka. Jag behöver en plan.

Efter lite diskussioner med familjen har jag kommit fram till att den bästa tiden för måleriet är på söndagar. Jag behöver en bestämd tid varje vecka, annars blir det inte av. Det finns så många andra dåliga samveten att fylla dagarna med. I veckorna är alla alldeles för trötta och det är andra aktiviteter som ska göras och på lördagar har vi oftare saker planerade. Kvar blir alltså söndag. Egentligen är det alldeles för lite tid, men så ser det ut just nu. Så länge jag arbetar heltid och har små barn kan jag inte lägga mer tid på måleriet. Men det här känns ändå okej. Det kan fungera. Vi får se vad jag säger när jag har provat någon månad.

Allt på en gång

Jag måste erkänna att det är lite tufft att hinna med allt jag vill just nu. Att arbeta heltid på ett spännande nytt jobb, samtidigt som man ska försöka ha en konstnärskarriär vid sidan av är inte det lättaste. Dessutom har jag en familj som inte tycker att jag ska stänga in mig i målarrummet så fort jag kommer hem, och det förstår jag. Det vill inte jag heller. Det är bara att konstatera att tiden inte räcker till, och om jag vore minsta lilla klok så skulle den insikten göra att jag försökte undvika att dra igång andra stora projekt som varken har med jobb eller konst att göra, men så fungerar inte jag. Jag är en drömmare. Just nu snurrar mitt huvud av planer på att skaffa får och en hund, köpa en traktor, bygga en ateljé, sy ett lapptäcke, göra om i trädgården och renovera hela huset. Allt kommer inte att hända... nu... Men kanske senare?

Det finns fortfarande några kvar

Det börjar bli tomt på gamla konsttryck i mina lådor. Tio stycken kvar av de små (tog bara med nio på bilden för det såg mer symmetriskt ut) och sedan har jag plats för nytt. Det känns skönt. Det började bli lite för mycket att hålla reda på.

De senaste dagarna har jag grubblat (igen!) på hur jag ska få tid för måleriet. Efter jobb, middag, läxläsning och läggning är det svårt att ta sig för med någonting överhuvudtaget, och att måla kräver både tid och energi. I alla fall om man ska ge sig på större målningar. Idag experimenterade jag med lite monotypi på jobbet, något jag tänkt prova med de ungdomar som besöker Trampolin i veckan, och fick lite idéer om mindre måleriprojekt som jag skulle kunna genomföra här hemma på kvällstid. Lite enklare, inte så tidskrävande, men ändå roligt. Och så skulle jag må bra av att komma igång igen. Ju längre tiden går, desto svårare är det (och desto sämre mår jag...). Med lite planering så borde jag kunna spendera åtminstone två kvällar i målarrummet. Det måste jag.

Det händer saker även om det inte syns - men inte tillräckligt

Även om mitt måleri har hamnat i skymundan sedan jag bytte jobb så händer det lite bakom kulisserna i alla fall. Den här veckan har jag sökt till en jurybedömd utställning i Ljusne, som jag har varit med på ett år tidigare. Förra året hann jag inte med att söka, men i år hade jag några tavlor kvar hemma som jag tycker passar in på årets tema demokrati och integration. Vi får se hur det går.

Jag trodde faktiskt att det skulle gå bättre att kombinera mitt nya arbete med måleriet, men hittills har det varit stört omöjligt. Jag har jobbat alldeles för mycket och varit dödstrött när jag väl har kommit hem. I början saknade jag det inte så mycket eftersom mina arbetsuppgifter gav mig så mycket nytt och spännande att tänka på, men jag borde ha insett att det inte räcker i längden. Jag har skrivit det förut: Jag måste måla för att må bra! Men när? Och hur? Det återstår att lösa...

Ledighet betyder jobb

Sista dagen på mitt "vanliga" jobb idag, men jag tar lite sovmorgon och jobbar hemma istället med att packa beställningar. Påsk innebär ledighet för de flesta, men jag fortsätter att jobba med utställningen på Galleri K och förhoppningsvis ska jag hinna med lite kreativt arbete här hemma också. Det längtar jag efter. Jag får ta min ledighet lite senare.

Jag förbannar stressen men behöver den

Ännu en målarhelg till ända och medan övriga familjen var ute i solskenet stängde jag in mig i målarrummet hela söndagen. Hade jag inte haft en utställning bokad hade jag varit ute med dem jag också, och jag måste erkänna att det kändes surt att plocka fram penslarna och sätta igång, men när jag väl kommer in i måleriet så finns det ingenting jag hellre vill göra. (Dessutom spenderade jag hela lördagen tillsammans med barnen så jag är inte en helt frånvarande förälder.)

Det är lustigt det där. Jag behöver pressen av en bokad utställning för att komma igång, men varje gång tänker jag att jag aldrig mer ska boka upp mig, att jag vill ha en lugn period där jag inte måste prestera. Likväl hamnar jag där igen. Och jag mår bra av det. Utan pressen skulle jag nog inte måla alls, och det är inget alternativ. Jag får helt enkelt lära mig att acceptera lite stressigare perioder, och under den tiden prioritera bort det som går att avstå från, som till exempel att ha ett välstädat hem, skriva dagliga inlägg på bloggen och ha en fungerande webshop. Tids nog hinner jag med det också.

Nya planer

Igår bestämde jag mig för att det här skulle bli veckan då jag tog itu med mitt måleri. Passande nog hittade jag i gårdagens morgontidning ett reportage om en kvinna som börjat skriva, och de tips hon ger till andra som drömmer om en författarkarriär passar lika bra in på måleriet som på skrivandet.

Varje dag
Den här veckan ska jag göra något kreativt varje dag. Det behöver inte vara något stort, men jag ska måla, teckna, klippa eller klistra en liten stund utan krav på att det ska bli något. Jag behöver komma in i målartankar igen och få lite idéer.

Struktur och rutiner
Igår röjde jag ur målarrummet på alla de prylar som lätt samlas där när det inte används, och jag ska försöka låta bli att stöka till alltför mycket i fortsättningen. Det ska vara lätt att sätta igång när det blir lite tid över. Dessutom ska jag bestämma åtminstone en kväll i veckan då jag är i målarrummet, oavsett om jag känner för det eller inte just då. Inspirationen brukar komma när jag väl börjar.

Lita på din förmåga
Jag ska inte tänka så mycket. Bara göra.

Jag återkommer med rapport om hur det går.