Tid att tänka

Jag har varit ensam hemma några dagar när resten av familjen åkte på skidläger till Idre och det var välbehövligt. Varje gång det händer, vilket är väldigt sällan, tänker jag att jag ska planera in ensamtid mer regelbundet, men det blir aldrig av. Ibland är det så skönt att inte prata, att bara få vistas i sin lilla bubbla och tänka egna tankar. Och läsa egna tankar. Jag skriver gärna när jag grubblar över något och behöver sortera i mitt röriga huvud. Jag skriver i olika skrivböcker, här på bloggen och i dagböcker. Det kan vara spännande att gå tillbaka och se hur mycket som har hänt och samtidigt lite sorgligt att upptäcka hur mycket som glöms bort.

De senaste åren, sedan jag bytte jobb och började arbeta heltid, har jag slitit med att acceptera att jag inte hinner satsa på måleriet lika mycket som jag skulle vilja. Det handlar inte bara om att jag behöver måla regelbundet för att må bra, för det hinner jag om jag planerar lite. Inte så mycket som jag skulle vilja i en drömvärld såklart, men med viss regelbundenhet i alla fall. Det handlar mer om alla missade chanser. Att jag inte klarar av att arbeta aktivt med själva konstnärsskapet. Jag borde utveckla mig, ställa ut mer, leta möjligheter, hoppa på samarbeten, marknadsföra mig och så vidare. Men där går gränsen för vad jag klarar av just nu. Och det sköna är att jag den här helgen har insett att det inte gör något. Jag är väldigt nöjd med mitt liv just nu. Varför skuldbelägga mig själv för något jag klarar mig utan?

Jag bläddrade i en gammal skrivbok häromdagen. Där fanns en lista från 2012 då jag fortfarande arbetade som lärare men hade svårt att hitta balans i tillvaron. Tanken på att jag skulle fortsätta på samma sätt resten av mitt yrkesliv kändes deprimerande. Listan beskrev hur jag ville att mitt liv skulle se ut om tre år om jag fick drömma vilt och fritt. När jag läser den listan nu, inser jag att de flesta punkter redan är uppfyllda, utan att jag har tänkt på det. Jag har ett fritt och kreativt arbete som jag verkligen trivs med och där jag får samarbeta med andra kreativa människor. Jag har en stor studio fylld med material, en regelbunden inkomst och flexibla tider. Den enda verkliga skillnaden är att jag gör det i en kommunal verksamhet och inte i ett eget företag. För det lustiga är att jag inte hade skrivit något om måleri i den där listan. Bara att jag ville arbeta i en egen ateljé, och göra vad jag vill. Och det är ju faktiskt just vad jag gör.

Det händer saker även om det inte syns - men inte tillräckligt

Även om mitt måleri har hamnat i skymundan sedan jag bytte jobb så händer det lite bakom kulisserna i alla fall. Den här veckan har jag sökt till en jurybedömd utställning i Ljusne, som jag har varit med på ett år tidigare. Förra året hann jag inte med att söka, men i år hade jag några tavlor kvar hemma som jag tycker passar in på årets tema demokrati och integration. Vi får se hur det går.

Jag trodde faktiskt att det skulle gå bättre att kombinera mitt nya arbete med måleriet, men hittills har det varit stört omöjligt. Jag har jobbat alldeles för mycket och varit dödstrött när jag väl har kommit hem. I början saknade jag det inte så mycket eftersom mina arbetsuppgifter gav mig så mycket nytt och spännande att tänka på, men jag borde ha insett att det inte räcker i längden. Jag har skrivit det förut: Jag måste måla för att må bra! Men när? Och hur? Det återstår att lösa...

Om mitt nya jobb

Fina dynor i gröna toner... 

...  och glada stolar i studion

På lördag är det dags för invigning!

För ungefär två månader sedan bytte jag arbete. Jag gick från ett stressigt men ändå givande arbete som högstadielärare i svenska och bild, till en helt ny verksamhet på Litteraturhuset i Sandviken. Jag visste inte så mycket om arbetsuppgifterna, förutom att vi skulle fokusera på barn och ungdomars språkutveckling genom estetiska uttrycksformer, utveckla nya metoder och sprida forskning, men jag kände på mig att det var ett jobb som skulle passa mig perfekt. Och jag har inte ångrat mig.

Litteraturhuset har sina lokaler i Kulturcentrum i Sandviken. Där har vi vårt kontor och där ligger också Trampolin, en lär- och upplevelsemiljö för barn och unga. Ursprungligen var det tre klassrum, (Kulturcentrum är byggt i en gammal gymnasieskola), en korridor och något grupprum, men det har omarbetats med hjälp av en arkitekt och barnkulturdesigner, Eva-Johanna Isestig. Hon har tillsammans med barn och unga i Sandvikens kommun och personal på Kulturcentrum, arbetat fram en miljö som är helt fantastisk. Eller den kommer åtminstone att bli det, när vi är färdiga. Det är mycket småfix som ska bli klart den här veckan. Jag ska sy ett trädstamsdraperi av rörisolering, tapetsera en blomlåda och stryka och hänga upp mängder av olikfärgade draperier. Bland annat.

Om en vecka är det dags för invigning av Trampolin, och eftersom det är en helt ny verksamhet som inte finns någon annanstans (vi är Sveriges första litteraturhus för barn och unga), så ska det bli spännande att se hur den utvecklar sig. Naturligtvis har vi planer för aktiviteter under våren. Vi ska bland annat ha öppna skaparverkstäder för olika åldersgrupper, samt ett samarbete med förskolor om bilderbokens möjligheter, men vi vill även i fortsättningen att barn och unga ska vara med och påverka vad som sker på Trampolin, så schemat är inte helt spikat. Vi är öppna för förslag.

Även om förberedelserna har varit roliga så ser jag fram emot att få arbeta med barngrupper igen, och jag hoppas att många barn och unga i Sandviken kommer att hitta till oss. Om man är intresserad av berättelser och skapande kommer det att finnas mängder av möjligheter för roliga projekt och idéer, och är man inte intresserad så kan man ju alltid bli. Jag vet i alla fall att jag kommer att ha kul på jobbet!

Dags för förändring

I tolv år har jag arbetat som lärare, och under de tolv åren har jag många gånger bestämt mig för att byta jobb, men ändå aldrig tagit mig ifrån skolans värld. Även om det är slitigt många gånger, så har jag ändå kommit fram till att läraryrket är bra. Det är viktigt och meningsfullt, man har stor frihet att planera sin undervisning, och så har man förmånen att umgås med alla roliga, bångstyriga och fantastiska elever hela dagarna.

Men nu är det dags.

Jag har fått ett nytt jobb. I början av nästa år börjar jag arbeta på Litteraturhuset i Sandviken. Det känns fantastiskt roligt, utmanande och utvecklande och jag kan knappt vänta. Även om det är lite sorgligt att lämna alla elever, så känns det ändå helt rätt. Det ska bli så kul!