Hundsemester med måleri

De senaste dagarna har sett lite annorlunda ut för min del. Annorlunda på ett bra sätt. När alla andra är på väg tillbaka efter sommarsemestern och barnen börjar skolan har jag i stället tagit ledigt för att passa vår nya lilla valp Märta en vecka. Mellan valpgos, kisspauser och matfix har jag även passat på att måla så mycket som möjligt. Och det behövs verkligen. Av många olika anledningar (värmen och en ovanligt envis hosta bland annat) har jag knappt rört penslarna i sommar och utställningen i november närmar sig alldeles för fort.

För att inte Märta skulle behöva springa upp och ner i trappan plockade jag ner staffli, färger, dukar och penslar till köket och där har jag hållit till hela veckan. Några färgfläckar på golv och bord (och hundtassar) har det nog blivit, men det gör inte så mycket.

Det är som alltid intressant att se vilken skillnad det blir i måleriet när jag har tid att verkligen fokusera och inte behöver sno åt mig en kort stund här och där. De första två dagarna var jag uppe i varv, ofokuserad och även om jag målade så kände jag mig inte riktigt nöjd med vad jag åstadkom. Det var svårt att komma igång och jag hade inga idéer om vad jag ville göra eller säga. Den tredje dagen (igår) började allt falla på plats och lusten och energin kom tillbaka. Efter lite skissande och planerande har jag nu en idé om en röd tråd som kan hålla ihop utställningen och därmed vet jag också hur jag ska gå vidare. Av erfarenhet vet jag att den röda tråden kan komma att ändras under arbetets gång, men det är skönt att ha en riktning.

Nu ska jag packa ihop för dagen och göra mig i ordning för en kväll med trevliga kollegor. Men i morgon fortsätter jag - och jag vet precis vad jag ska måla.

Extra energi i köket

All energi som jag tidigare lade på att reta upp mig på vårt stökiga skafferi, behöver jag nu hitta ett annat utlopp för. Och det har jag gjort. Av bara farten har jag fortsatt att röja och rensa i köket. Lådor som tidigare svämmade över av alla möjliga bra-att-ha-prylar, är nu urtorkade och sorterade. Tänk vad mycket bra saker jag hade glömt bort att vi äger.

Jag har också gjort mitt bästa för att tömma skafferiet på alla onödiga dubletter. I helgen har jag lagat vegetarisk lasagne och bakat kladdkakemuffins. (Vi hade fyra förpackningar lasagneplattor och tre förpackningar kakao!)

Bäst av allt är dock att jag ÄNTLIGEN har bytt knoppar på våra köksluckor. Den vänstra dörren under diskbänken har varit utan knopp sedan jag vet inte hur länge, och flera andra hänger löst. Jag har lite halvhjärtat letat nya skruvar till våra gamla porslinsknoppar (som jag älskar!) men när jag hittade en liknande variant på Clas Ohlson fast med bättre skruvar tänkte jag att jag i alla fall kunde prova. Och jag är nöjd. Jag tycker fortfarande att de gamla är finare och mer tidstypiska, men de här sitter fast, och det är ändå det som är det viktigaste.

Kanske får jag till och med så mycket energi att jag orkar måla köksluckorna någon dag. Fast ska jag vara ärlig så gillar jag faktiskt att de ser använda ut. Linoljefärg slits så mycket finare än andra färger. Och det finns inte direkt någon brist på andra projekt att lägga min tid på. Något ska jag nog hitta på!

Att bara göra - köksrenovering

Det som hindrar mig (och troligtvis många andra) att få saker gjorda är allt grubblande innan arbetet sätts igång. Oftast är det tankearbetet som tar längst tid. Om man istället struntar i att tänka och bara gör, så hinner man mycket mer. Det är därför det går så fort och lätt att städa när gästerna kommer om en timme jämfört med när man har en hel dag på sig.

Jag har gått i flera veckor och tänkt att jag ska byta tyget i mina köksskåp, men inte kommit till skott. Det har känts besvärligt och jag har inte varit säker på vilket tyg jag skulle byta till. I helgen fick jag nog och började helt enkelt plocka bort det gamla utan att vara säker på vad jag skulle sätta upp istället. Sedan gick det fort. Jag provade med några olika stuvbitar jag hade hemma, och valet föll på ett cremefärgat bomullstyg med turkosgröna prickar. Tyget var lite för litet för att kunna sy ordentliga rynkade "gardiner" så jag sicksackade bara kanterna och häftade upp det med häftpistol. Det gick det med.

Nu blir jag så nöjd varje gång jag kommer in i köket och slipper påminnas om att jag borde byta ut tyget. Nu kan jag släppa det och gå vidare till nästa projekt. Utan att grubbla för mycket.

Att få saker gjorda

En av de bästa sakerna med att skaffa hund är att man får saker gjorda av bara farten. Vi har inte kunnat stänga varken skafferi eller städskåp ända sedan jag monterade bort de befintliga handtagen för tio år sedan när vi byggde om i köket. Av någon anledning tyckte jag inte att de passade in. Då. Nu tycker jag de är fantastiskt fina - och tänk vad skönt det är att kunna stänga dörren till skafferiet där hundmaten står.

Den som spar han har.

Det gick inte så snabbt och lätt som jag trodde

Den snabba rusten av vårt kök går sådär. Inte alls lika snabbt och lätt som jag hade sett framför mig. I helgen har jag tvättat och slipat bänkskivor, målat ett supertunt lager av linoljefärg och ändå verkar det vara problem med att få den att torka. Efter två dygn sotar den av sig och går att torka bort med en trasa på vissa fläckar. Jag har målat med linoljefärg massor av gånger tidigare, men aldrig varit med om det här. Att byta ut bänkskivorn är en både kostsam och krånglig historia, eftersom vi har byggt ett skåp ovanpå en av dem. Just nu avvaktar jag till nästa helg få se vad som händer.

Vi har flyttat in min gamla arbetsbänk från målarrummet och monterat hjul på den för att få upp den i köksbänkhöjd. De första hjulen var från Ikea och de gick inte att låsa (trots att det var låsbara hjul). Jag grubblade över olika lösningar på det som bland annat innehöll ståltråd och superlim, men som tur var ramlade jag över lika stora hjul med bättre låsfunktion på Coop. Problemet löst. Slipa bordsskivan hann jag också med, nu ska den bara målas.

Stolar till bordet var inte det lättaste att hitta. Vissa är snygga men osköna och andra är snygga men hutlöst dyra. Många är fula. Till slut bestämde vi oss för en stoppad variant från Mio, som inte känns helt rätt i utseende, men är okej i pris och komfort. När vi kom hem visade det sig att vi fått fel höjd. Suck. Efter ännu ett besök till Valbo har vi nu rätt höjd, men vi får bara plats med fyra stolar runt bordet och vi är fem i familjen. Dessutom klagar dottern på att man inte får plats med benen under bordet för att stolarna är för höga. Dubbelsuck.

Vi har bestämt oss för att måla golvet. Vi har till och med bestämt vilken färg, men missödet med bänkskivorna gör att jag drar mig för att börja, eftersom vi även där hade tänkt använda linoljefärg. Det fungerar liksom inte att golvet är kladdigt i flera veckor.

Jag börjar förstå varför jag har skjutit på den här rusten så länge... Redan för två år sedan hade jag klart för mig vad som behövde göras, men insåg att tiden inte riktigt fanns. Det finns den inte nu heller, men har man börjat så måste man ju avsluta. Någon gång.

Nationaldagsfirande med slipmaskin

Det går sådär med min köksrenovering som jag drog igång förra helgen. Spiskåpan och vedspisen blev riktigt bra. Vita och fina med avtorkningsbar yta. Bänkskivorna däremot hade jag lite för bråttom med. Jag målade ett varv med svart linojefärg, men slarvade med underarbetet och färgen fastnade inte riktigt, så idag ska jag göra om proceduren men mer ordentligt den här gången. Jag hann i alla fall se att svart kändes helt rätt så något kulörbyte blir det inte. Tyget i dörrarna ska jag dock byta kulör på. Julrött känns lite fel i juni, men jag har vet inte riktigt vad jag ska ta i stället. Jag har säkert någon trevlig stuvbit som ligger och skräpar någonstans.

Ska man komma någonstans måste man börja

När vi rustade vårt kök för ungefär tio år sedan, så gjorde vi det verkligen från grunden. Vi rev ut allt och började om från början, men försökte ändå återgå lite till hur det kunde ha sett ut när huset byggdes. Det enda vi sparade var de breda takplankorna som satt dolda under fula spruckna skivor, vedspisen som vi flyttade upp från källaren och golvlisterna som vi hittade i ett oisolerat rum på övervåningen och som hade exakt samma nyans av kimröksgrå som vi målat köket i. (För er som tycker att det låter onödigt att riva ut allt kan jag bara säga att det behövdes!)

Vi hade en ganska tajt budget för köksrenoveringen och även om vi fortfarande trivs med det mesta i vårt kök så blev vissa lösningar inte särskilt bra. Spiskåpan är till exempel en fuskvariant i plåt som vi målade med färg som skulle efterlikna puts. Det var ingen höjdare eftersom den skrovliga färgen gör det omöjligt att hålla den ren. När vi har försökt har den dessutom rostat och fått fula bruna fläckar.

Igår fick jag ett ryck och bestämde mig för att göra något åt det. Först slipade jag ner den skrovliga färgen och tvättade noga med målartvätt. Idag åkte jag till färgaffären och köpte primer för att stoppa rostfläckarna, och vit färg att täcka den med så småningom. 

Jag målade utsidan och Peter tog den lite tråkigare insidan. (En riktigt bra arbetsfördelning tycker jag.) Nu ska det bara torka och så ska det på två lager vit färg som är avtorkningsbar. Underbart.

Det som är lite lustigt med det här renoveringsprojektet är att det är något som jag har retat mig på i flera år men inte gjort något åt. Det har känts som ett oöverstigligt problem och jag har till och med övervägt att riva ner hela kåpan och beställa en ny för att jag inte orkar ta itu med det. Och så går det så lätt! Jag känner att mitt gamla jag är på väg tillbaka. Ska man komma någonstans så måste man börja - resten brukar lösa sig.

Nu är det ingen hejd på mig och nästa projekt blir bänkskivorna. De ska bli svarta. Mer om det senare...

Jag längtar ut

Solen skiner in genom köksfönstret

Det finns inget mer effektivt sätt att döda min inspiration än tvång, och just nu känner jag mig tvingad att måla. Jag har inte på långa vägar tillräckligt många tavlor till påskens konstrunda och jag måste verkligen använda all tid jag har just nu, men det blir ju så tråkigt då. Jag vill göra allt annat än att producera tavlor. Det soliga vädret lockar och jag vill sätta igång att inreda badrummet (elektrikern åkte just så nu är det färdigt), men jag får bara inte. Fokus är det som gäller. Att måla är ju det bästa jag vet i vanliga fall.

* * *

Just because I have to paint to get everything done for my show later this month, I don´t feel like it. I want to do everthing else, like go outside or decorate our new bathroom. I have to focus!

Köksdrömmar och irritationsmoment

Kanske är det för att jag har gått omkring i eländet hela veckan som jag får sådan lust att fixa till vårt kök, eller så är det ett tecken på att energin är på väg tillbaka. Jag är egentligen nöjd med det stora hela, och köket var fint när det var nytt, men i efterhand har det visat sig att vissa val inte var särskilt smarta och andra saker aldrig blev gjorda.

Det var till exempel inte särskilt smart att måla spiskåpan med en skrovlig färg för att få den att se putsad ut, utan att tänka på hur den sedan skulle rengöras. Det var heller inte särskilt smart att vitlasera och olja in köksgolvet själva utan kunskap om hur man gör. Visst kan det vara charmigt med slitna trägolv, men det finns gränser.

Andra saker som kan irritera är att vi inte har några dörrknoppar på skafferi och städskåp än. Jag vet precis vad jag vill ha, och jag vet var jag kan beställa dem, men det har inte hänt ändå. Dessutom är hyllplanen i antikbetsad furu från Ikea (som vi satte upp när brödrosten brände sönder de tidigare) ännu inte målade. De ska bli ljust blågrå precis som konsolerna, men eftersom jag vill måla med linoljefärg som torkar långsamt har jag dragit mig för att sätta igång.

Den taffliga skarven mellan spis och vedspis vill jag inte ens nämna. Det var en nödlösning som blev kvar.

Frågan är bara när i hela friden jag ska ha tid att sätta tänderna i det här? Inte idag i alla fall... men drömma kan man ju alltid.

I am dreaming about redecorating our kitchen.