En till målning blev färdig nu på förmiddagen, och står nu på lut i matrummet för att jag ska vänja mig vid den. Som alltid känns det bra att avsluta något, att sätta dit sin signatur och bestämma sig för att det räcker. I slutfasen av en målning kan jag känna mig lite trött på motivet, och längta efter att få börja om på nytt. Det tänker jag göra nu också. På en gång. I ateljén finns redan flertalet dukar som jag har grundat och i veckan fick jag nya färger så det är ingen brist på material. Det som gör mig lite kluven är att solen skiner och resten av familjen är ute. Jag vill prioritera måleriet ibland för att det får mig att må bra, men samtidigt så ger det mig lite dåligt samvete att jag inte är med. Så är det ofta. Jag intalar mig själva att det ändå är bra att jag är här. Jag finns tillgänglig och de kan sitta med mig i ateljén om de vill, vilket de gör i bland. Och det är faktiskt inte så ofta jag får en hel dag för att måla... men det dåliga samvetet kommer jag nog att få leva med ändå. Det är så mycket jag vill och ibland går det bara inte ihop.
7 kommentarer:
Att vilja mycket känner jag igen!
Hoppas att du får massor av tid att måla. Vackra färger väljer du iaf.
Ha det gott! Christina
Det är okej att inte hinna allt. Känn det i ditt hjärta och allt blir mindre pressat.
Jag är nyfiken på byggnaderna i dina målningar. Vad står dom för?
Kram!
Tack Christina och Mika! Det känns bra idag i alla fall. Jag hann både måla och titta på film med mellantjejen innan hon somnade.
När det gäller husen så vet jag faktiskt inte riktigt... Jag har ingen uttänkt plan med mina målningar, jag går mer på intuition. Ibland tänker jag på dem som symboler för människor, som enskilda personligheter, medan det ibland mer handlar om en symbol för hemmet, och det kan ju vara både trygghet och fängelse beroende på hur man ser på det... I de här fallen där det är flera hus tillsammans var det någon som påpekade att det handlar om en stad eller ett samhälle och då blir det ju en kontrast jämfört med blomsterängen och hjorten.. Jag vet inte. Det är upp till betraktaren helt enkelt. Vad ser du?
Jag vet inte. Jag har funderat på hur jag läser dom. Ibland känns dom som hus, ibland nästan som gravstenar. Dom påminner mycket i sin form även som trästaket.
Jag tycker dom är vackra i alla färgtoner. Jag känner att dina bilder ger mig väldigt mycket inspiration och jag känner oftast att jag kan läsa dom nästan som man läser en bok (givetvis genom mitt eget filter) men husen har jag svåra att tolka. Handlar mer om mig än dig, men jag tänkte att jag i alla fall måste fråga för att kanske få en vinkling :)
Hej hulda! Jag har hittat din blogg genom nån länk och jag finner den riktigt inspirerande! Jag målar själv men inte alls lika mycket som du eftersom jag har ett lärarjobb och tre små barn. Dock pratar jag som om jag målar jättemycket. Idag har jag städat min atelje´ och skall strax gå upp och måla. Jag har en fråga. Vem och hur gör du dina tryck? Det är en smart grej för dem som inte kan köpa en dyr målning. sist vill jag kommentera ditt förra inlägg. Jag är den som är därute och åker pulka med barnen och jag kommer aldrig bli lika skicklig som du. Du måste nog se det som ett arbete. Jag vet ju inte om du arbetar på sidan om och gör detta på din fritid men lever du på din konst så tar det också tid. Det är svårt, men det tar tid att få ett bra resultat helt enkelt.
Med vänlig hälsning Maria
@Mika - gravstenar lät jobbigt, men jag kan också se det när du säger det... staket har jag tänkt på. Och jag gillar tanken att kunna läsa mina målningar som en bok!
@Maria - Jag gör mina tryck själv och har investerat i en bra skrivare som skriver ut med äkta pigmentbläck på arkivbeständigt papper. Det fungerar bäst för mig, men jag vet också andra som lämnar iväg sina bilder för tryck.
När det gäller arbetstid och måleri, så har jag precis som du tre barn och heltidsarbete (tidigare som lärare nu på på ett kulturhus) och det är därför jag blir kluven. Jag har provat på att arbeta både deltid och heltid med konsten, och jag ser det absolut som ett arbete, men just i den här fasen i mitt liv får det arbetet lite mindre utrymme. Jag vägrar dock att släppa det helt eftersom det skulle få mig att må dåligt, och då blir jag en sämre mamma och fru också.
Skicka en kommentar