Vilken tur mina barn har!

Sonia och Greta målar i Åstugan i Tallbo  Foto: Mira Folkesson

Sonia är koncentrerad   Foto: Mira Folkesson

Jag var duktig på att rita när jag var liten. Jag älskade att pyssla och hitta nya sätt att göra saker. Det var jag ganska ensam om i min familj. Visst hade farmor alltid en stickning på gång och mormor vävde löpare emellanåt, men det räknades liksom inte. Vi gick aldrig på en konstutställning och att bli konstnär var inget alternativ. Inte för att jag tror att mina föräldrar skulle ha protesterat om jag försökt redan då, det fanns bara inte i min värld att det var möjligt. Jag skulle ha ett "riktigt" jobb. Trots det så sökte jag mig till både sömnads- och konstlinje, men då var tanken att jag skulle kunna vidareutbilda mig till något inom design, reklam, eller möjligen bildlärare. Det slutade med att jag struntade i alltihop och släppte måleriet helt. Det har tagit lång tid för mig att inse att jag vill och kan bli konstnär. Tänk om jag vetat det redan som barn? Var hade jag varit då? 

Ibland tänker jag på vilken tur mina barn har. För dem är det helt självklart att man kan vara konstnär. De grubblar inte över om det är något "riktigt" jobb eller inte. Det bara är. De ser mig måla, har hängt med på både hängning och vernissager och pratar ofta om olika utställningar jag har haft. Vad mycket lättare det kommer att vara för dem om de vill arbeta med något kreativt. De har sett att det är möjligt. Det känns som en tröstande tanke de dagar jag känner mig egoistisk för att jag stänger in mig i målarrummet. Jag kanske åtminstone är en förebild när det gäller barnens yrkesval. 

(Sedan kommer säkert mina barn att vilja syssla med motorsport eller något annat som vi inte har en aning om i den här familjen, och få kämpa med det. Men det går ju bra det också.)