Men jag vill ju att det ska börja nu!

Återvinningstavlor på rad på matrumsbordet

Gårdagens hängning gick som en dans. Det tog visserligen en stund att fundera ut vilka tavlor som skulle sitta på vilken vägg, och jag bar fram och tillbaka medan svärmor betraktade, funderade och kom med direktiv. Själva uppspikandet gick dock snabbt, även om mina fingrar blev ganska så skrubbade av den ohyvlade väggpanelen och jag fick träningsvärk i min vänsterarm av alla ovana rörelser.

Egentligen skulle jag helst vilja att utställningen öppnade idag. Jag ser verkligen fram emot att träffa folk och prata konst. Jag är lite förvånad över att jag tycker att det är så roligt att stå i centrum på det sätt man faktiskt gör när man har en egen utställning. I vanliga fall är det inte något jag uppskattar särskilt mycket, och jag laddar batterierna bäst genom att var  hemma. På något sätt är konstutställningar, och då särskilt Gästrik Konst, ett undantag. Den uppskattning jag har fått, och de inspirerande samtal jag har haft under de fyra dagarna har jag kunnat leva på resten av året. Hittills har jag bara haft positiva erfarenheter och jag hoppas att årets konstrunda inte är ett undantag.

Idag har jag en hel del småsaker att förbereda, skriva ut prislistor, göra i ordning kläder, skriva ta-med-listor, köpa godis, ladda kameran och säkerligen en massa annat som jag inte kommer på just nu, så det är dags att slita sig från drömmandet och börja göra.