Vem tror hon att hon är?

När jag startade den här bloggen för över tre år sedan så kunde jag inte ens drömma om att kalla mig själv konstnär. Jag kunde inte föreställa mig att någon skulle vilja ställa ut mina tavlor, och därför intalade jag mig själv att jag inte ville mer med måleriet än att ha roligt, att må bra. En hobby. Sedan visade det sig att det visst fanns utställningsmöjligheter, och idag när jag har visat mitt måleri vid ett flertal tillfällen, känns ordet konstnär inte alls särskilt farligt. Nu kan jag säga att jag är konstnär utan att känna mig som en lögnare och strunta i om andra inte alls håller med mig. Och så tycker jag att det är med alla rädslor. Om man håller dem inom sig växer de sig stora, men så fort man börjar prata om dem förlorar de sin kraft. 

På senare tid har min största rädsla varit att erkänna, för mig själv och andra, att jag vill ägna mig åt skapandet på heltid, att jag vill satsa på att utveckla min kreativitet till att bli något jag kan leva på, och inte behöva slitas mellan lärarjobb och måleri. Förnuftet säger mig att det är en fånig tanke, inte ens mer etablerade konstnärer kan leva på konsten, medan känslan säger mig att det visst kan gå. Jag har mängder av kreativa idéer utöver måleriet som jag längtar efter att få ta itu med. 

Ju mer jag pratar om mina drömmar, desto mindre omöjligt känns det. Och vem vet innan man provat? Det betyder dock inte att jag kommer att säga upp mig från mitt lärarjobb på en gång - jag är trots allt fortfarande en förnuftig människa som behöver kunna betala räkningar - snarare att jag mer medvetet kommer att arbeta för att på sikt kunna göra det. Och det känns fullt tillräckligt just nu.