Att låta sig påverkas?

Greta och Sonia har hittat mitt gömda godisägg

Det var lite långsammare igår, antagligen på grund av det fina vädret, men det gör mig inget. Många av dem som ändå kommer är väldigt positiva och trevliga och intresserade av konst. Jag har funderat lite de här dagarna på hur jag ska hantera de kommentarer jag får, och hur mycket jag ska låta dem påverka mig.

De flesta besökare som säger något ger beröm, någon liten kommentar om att tavlorna är fina, vilsamma, vackra färger eller liknande. Ofta sagt i förbifarten, när de lämnar utställningen för att gå vidare till nästa. Ibland behövs det inte ens några ord, utan ett leende eller en nick räcker. Jag antar att de som inte tilltalas av mina tavlor går snabbt förbi utan att säga något. Än så länge har jag åtminstone inte fått några riktigt negativa kommentarer.

Sedan finns det några som stannar lite extra och förklarar vad det är de tycker om i målningarna och/eller är nyfikna på hur jag har tänkt när jag har målat. Det brukar leda till ganska spännande samtal om motiv, färger och titlar och vad de betyder.

Till slut finns det några enstaka besökare som ger konstruktiv kritik, som har åsikter om vilka tavlor som är bäst, vad jag bör satsa på i fortsättningen, vilka färger jag bör använda. Det är jätteintressant att höra hur andra tänker och jag är glad och tacksam över att de tar sig tid att uttrycka sina åsikter, men trots det tänker jag försöka att inte påverkas för mycket av det. Jag känner mig ganska säker på det jag gör (för det mesta) och är riktigt nöjd med alla tavlorna på utställningen. Jag vill måla utan att tänka på hur andra kommer att ta emot det jag gör. Då blir det inte bra. Sedan kan säkert tankarna ligga och gro i bakhuvudet och kanske dyka upp i någon målning framöver. Det vet man aldrig. Men då ska det kännas rätt för mig. Just då.