Ett litet steg på väg mot drömmen?

Greta spikar...

... och Sonia är koncentrerad

För ett tag sedan skrev jag om min galna idé om att bygga en ateljé i ladugården. Den tanken känns på något sätt inte lika galen längre. Ni vet hur det är, ju mer man pratar om det där omöjliga, desto verkligare blir det. Men trots att tanken börjar slå rot så har jag hela tiden tänkt att det ligger ganska många år framåt i tiden. Först måste vi fixa ett till badrum, och måla om huset och... göra alla de där sakerna som ligger och väntar på att bli gjorda.

I veckan började jag fundera över om jag inte skulle försöka få tag på en ateljé någon annanstans tills drömmen om ladugården blir verklighet. När jag har utställningar får jag hela tiden förfrågningar om jag har en ateljé och om det går att komma hem till mig och titta på tavlor, och det är så tråkigt att hela tiden säga nej. Visst kan jag ta emot besökare som vill titta på någon särskilt tavla som de är intresserade av, men jag får inte plats med några större sällskap, och dessutom känns det lite oprofessionellt att visa in dem i ett litet rum i vårt hus.

När jag började undersöka om det finns några lokaler att hyra här runtomkring så hände något oväntat. Peter tog på sig arbetskläderna och gick ut i ladugården och började röja. I två dagar har han burit och sorterat en oändlig mängd skräp. Tjejerna har hjälpt till lite genom att bära ut brädstumpar som de kunde ha till sina byggen, och till och med pappa var där idag och tog reda på de saker han ville ha kvar. Själv har jag har mest gått och räddat sådant som kan vara bra att ha. Gamla cykelhjul, farfars kökssoffa, en ensam dörr och en rulle ståltråd.

Även om det fortfarande känns oändligt långt borta att det här risiga rummet ska förvandlas till en ljus och vacker ateljé, så har vi i alla fall börjat. Och man kan inte komma någonstans om man inte börjar.

* * *

We have been cleaning out some stuff from our old barn, in the room where I want to build my studio. One step closer to the dream...