Då var det dags

Jag är en grubblare. Jag kan bara inte låta bli att grubbla och fundera. Har jag inget verkligt att grubbla över så hittar jag på något. Den senaste tiden har mycket tankeverksamhet ägnats åt arbete. Hur vill jag ha det? Hur mycket tid ska jag lägga på läraryrket och hur mycket tid på konsten. Det är den där balansen jag inte riktigt blir klok på.

Idag hittade jag resultatet av mitt grubblande, eller rättare sagt Mira hittade det. Hon borstade mitt hår när hon glatt ryckte bort ett strå för att visa mig.

Det var grått.

Mitt första.

Det var faktiskt inte helt oväntat. Jag har funderat över det också, när de ska dyka upp. Och nu är de här. Det känns helt okej, och dessutom betyder ju det att jag kan sluta grubbla på åtminstone den frågan.