Små spöken

Marängspöken på barnkalaset i helgen

Jag har så lätt för att begränsa mig själv. Jag fastnar i tankar som gör att jag inte vågar göra vissa saker. Det är den största anledningen till att slutade måla en gång i tiden, och när jag äntligen började igen var det för att jag hade bestämt mig för att trotsa alla hjärnspöken och känna efter vad jag verkligen ville göra. Och genomföra det. Utan att tänka alltför mycket.

Det är fascinerande hur lätt det är att göra saker som tidigare känts skrämmande. Lika fascinerande är det att det är så lätt att hamna i samma fälla igen. Jag måste ständigt påminna mig själv och tvinga mig själv att göra tvärtemot, att inte fastna i hämmande mönster. Det gäller i alla sammanhang, inte bara det konstnärliga. På sistone känns det som om jag har varit bättre på att våga när det gäller just konsten, och sämre när det gäller mitt övriga liv. Det är inte bra. De olika delarna påverkar varandra. Den närmaste tiden ska jag därför försöka fokusera extra på att bryta negativa mönster. Jag tog ett första steg idag genom att göra något jag dragit mig för länge. En futtig sak bara. Inget revolutionerande. Men det är ju så mina hjärnspöken oftast är - futtiga. När man tänker efter.