Detalj av pågående arbete
Det händer att jag begränsar mig själv i mitt arbete. Jag tänker för mycket på vad andra ska tycka, vad man bör göra, vad jag brukar göra... Oftast sker det inte medvetet, det finns bara i bakhuvudet som en dämpande filt. Som tur är händer det också att jag blir påmind om mina egna begränsningar, någon lyfter på filten och jag kan se att det är jag själv som sätter upp dem. I morse var ett sådant tillfälle. Jag satt och bläddrade i en inredningstidning som jag fått av min mamma, samtidigt som jag drack mitt morgonkaffe. På en vägg i ett av reportagen satt två ståltrådsfigurer, föreställande en man och en kvinna. Det var inget särskilt med dem egentligen, förutom att de gav mig den där kvillrande lyckokänslan av att allt är möjligt. Jag kan också göra så. Jag kan göra vad jag vill. Det finns inga begränsningar. Vilket härligt sätt att påbörja dagen!
Bilden här ovanför är en detalj av en målning som jag tänkt ha med på utställningen i Österfärnebo. Det kändes passande med en läsande dam när utställningen ska hänga i ett bibliotek. Vilka övriga målningar jag ska ha med har jag inte bestämt än. Antagligen några återvinningstavlor, eftersom de är ganska små och lätta att hänga tillsammans. Vi är åtta stycken som ska ställa ut och jag vet ännu inte hur mycket utrymme jag får. Det ordnar sig. Jag är mest nyfiken på vad de andra ska ställa ut.
2 kommentarer:
Vi får påminna oss om och om igen. Det är en ständig dynamik mellan att begränsa och att ge frihet, att tvivla och att tro, att gå sin väg och att följa andras.
Titti: Ja, det är väl så. Lite tråkigt skulle det nog vara om det inte gick upp och ner ibland.
Skicka en kommentar