Nytt måleri på gång

Två hela dagar har jag spenderat i ateljén, men det är inte mycket av den tiden som har ägnats åt att verkligen måla. Jag upphör aldrig att förvånas över hur lång tid det tar att komma in i måleriet igen efter ett uppehåll. I stället för att doppa penseln i färg går jag mellan staffli, dator, skrivböcker, telefon och kaffekoppen och gör allt för att förhala och inte behöva fatta några beslut. Och inte behöva misslyckas.

Till slut lyckades jag i alla fall komma igång och gjorde några snabba damer på fyra små dukar. De är långt ifrån färdiga, men det känns ändå som en bra början. Och det räcker. För nu känner jag mig på gång igen. Jag längtar efter att fortsätta måla och huvudet är fullt av färger och mönster som vill ut.

Att måla är ibland som att träna. När det görs regelbundet känns det självklart och även om det inte alltid är lätt vet jag att jag mår bra av det. Ofta gör det mig riktigt lycklig. När jag däremot kommer ifrån rutinen, tappar jag lätt fokus och det känns besvärligt att börja igen för jag vet att det kommer att vara tungt.

Det sköna är dock att jag har gjort det här så pass länge nu att jag vet att när jag väl sätter igång så går det där motståndet över efter ett tag. Och så flyter allt på lite lättare igen. I det här stadiet tänker jag hålla mig ett tag nu. Åtminstone fram till påsk.

Nu ska det bli ordning på tankarna!

Så här i början av året känner jag som vanligt ett stort behov av att sortera mina tankar och sätta nya mål. Hur vill jag att mitt 2017 ska bli? Vad vill jag uppnå?

Trots allt elände i världen måste jag summera 2016 som ett väldigt bra år för mig och det var inte så länge sedan jag insåg jag att jag egentligen är riktigt nöjd med mitt liv just nu. Jag är så van att hela tiden drömma om något annat att jag inte riktigt har insett att jag är precis där jag vill vara. Fast det betyder ju inte att jag inte vill ännu mer. Det betyder bara att jag ska försöka att inte ska vara så missnöjd med det jag inte hinner, och istället fokusera på allt jag verkligen gör.

Våren kommer att bli lite extra intensiv så för att hålla ordning på allt jag vill och måste göra har jag bestämt mig för att testa samma metod här hemma som jag har använt på jobbet det senaste året. Jag har därför skaffat mig en alldeles ny skrivbok som ska bli min bullet journal för firma och fritid.

Tidigare har jag skrivit listor och anteckningar på alla möjliga ställen, men nu ska allt samsas i samma bok. Här ska jag skriva ner idéer till nya målningar blandat med träningsanteckningar och städschema. Det låter rörigt, men det kommer att bli perfekt.

Jag har nämligen redan testat och finslipat metoden på jobbet och jag älskar min skrivbok där allt finns samlat. Den är inte särskilt vacker (jag lägger inte så mycket tid på att dekorera som vissa gör) men den har förenklat mitt liv och jag slipper bära runt på olika pärmar, anteckningsböcker och lappar som jag tidigare försökte sortera allt i.

Nu ska jag bara göra samma sak här hemma så kommer allt att flyta på mycket bättre. Hoppas jag i alla fall!

Tid att tänka

Jag har varit ensam hemma några dagar när resten av familjen åkte på skidläger till Idre och det var välbehövligt. Varje gång det händer, vilket är väldigt sällan, tänker jag att jag ska planera in ensamtid mer regelbundet, men det blir aldrig av. Ibland är det så skönt att inte prata, att bara få vistas i sin lilla bubbla och tänka egna tankar. Och läsa egna tankar. Jag skriver gärna när jag grubblar över något och behöver sortera i mitt röriga huvud. Jag skriver i olika skrivböcker, här på bloggen och i dagböcker. Det kan vara spännande att gå tillbaka och se hur mycket som har hänt och samtidigt lite sorgligt att upptäcka hur mycket som glöms bort.

De senaste åren, sedan jag bytte jobb och började arbeta heltid, har jag slitit med att acceptera att jag inte hinner satsa på måleriet lika mycket som jag skulle vilja. Det handlar inte bara om att jag behöver måla regelbundet för att må bra, för det hinner jag om jag planerar lite. Inte så mycket som jag skulle vilja i en drömvärld såklart, men med viss regelbundenhet i alla fall. Det handlar mer om alla missade chanser. Att jag inte klarar av att arbeta aktivt med själva konstnärsskapet. Jag borde utveckla mig, ställa ut mer, leta möjligheter, hoppa på samarbeten, marknadsföra mig och så vidare. Men där går gränsen för vad jag klarar av just nu. Och det sköna är att jag den här helgen har insett att det inte gör något. Jag är väldigt nöjd med mitt liv just nu. Varför skuldbelägga mig själv för något jag klarar mig utan?

Jag bläddrade i en gammal skrivbok häromdagen. Där fanns en lista från 2012 då jag fortfarande arbetade som lärare men hade svårt att hitta balans i tillvaron. Tanken på att jag skulle fortsätta på samma sätt resten av mitt yrkesliv kändes deprimerande. Listan beskrev hur jag ville att mitt liv skulle se ut om tre år om jag fick drömma vilt och fritt. När jag läser den listan nu, inser jag att de flesta punkter redan är uppfyllda, utan att jag har tänkt på det. Jag har ett fritt och kreativt arbete som jag verkligen trivs med och där jag får samarbeta med andra kreativa människor. Jag har en stor studio fylld med material, en regelbunden inkomst och flexibla tider. Den enda verkliga skillnaden är att jag gör det i en kommunal verksamhet och inte i ett eget företag. För det lustiga är att jag inte hade skrivit något om måleri i den där listan. Bara att jag ville arbeta i en egen ateljé, och göra vad jag vill. Och det är ju faktiskt just vad jag gör.

Ingen Länskonst för mig i år

Carina Bodström på Länskonst 2016 i Sandviken

I ett tidigare inlägg skrev jag att jag planerat att söka till Länskonst i år, men en misslyckad målning kom emellan och jag hann inte bli klar med det jag planerat så jag gav upp. Tyvärr. Förra veckan var jag på en lunchvisning av utställningen (jag har ju förmånen att arbeta vägg i vägg med konsthallen), och jag hade gärna haft mina målningar med. Många inlämnade verk blev ratade så det är inte alls säkert att jag hade hängt där även om jag hade sökt, men det känns lite fegt att inte ens försöka. Skärpning.

Misslyckad utveckling av en målning

Ibland går det bara åt skogen med en målning som från början känns väldigt lovande. Kanske är det just därför. Jag blir lite för försiktig och vill bevara det som känns bra och då blir det tvärtom. Jag blir feg och petar mer och mer och till slut är allt det ursprungliga förstört.

Målningen här ovanför började bra. Jag var inne i ett flow efter att ha avslutat en tidigare målning och gillade verkligen uttrycket i ansiktet på den första skissade bilden. Sedan tappade jag helt tråden. Målade om och över, petade och grubblade i många timmar innan jag fick nog och bara målade över ansiktet en sen kväll förra veckan. Nu kan jag börja om från början igen och den här gången ska jag vara lite friare. Hoppas jag.

En lyckad målarhelg

Work in progress...

Efter en helg i ateljén känner jag mig härligt uppfylld av färger, linjer och former. Jag funderar över berättelser och titlar och kommer på nya bilder att måla. Tyvärr måste jag lägga tankarna åt sidan, för i morgon är det jobb igen. Roligt jobb visserligen, men just nu är jag uppe i måleriet och det känns lite tråkigt att avbryta. Särskilt när jag vet att det troligen kommer att dröja lite till nästa gång. Fast för lång tid får det inte dröja, för jag måste måla minst två målningar till innan oktober är slut. Hur nu det ska gå... Jag brukar ta ganska lång tid på mig för att bli riktigt nöjd med en målning och helgerna försvinner fort.

Anledningen till att jag har behöver två nya målningar är att jag vill söka till Länskonst i år. Jag har sagt många gånger tidigare att jag ska söka, men aldrig fått till det av någon anledning. I år ska utställningen vara på Konsthallen i Sandviken och inlämningen sker därför i samma hus där jag jobbar, så nu borde jag passa på. (Sen är det ju inte säkert att jag kommer med bara för att jag söker, men det är en helt annan sak.)

Blir det ingen Länskonst så har jag i alla fall anmält mig till nästa års påskrunda, Gästrik konst. Det är alltid trevligt att delta, och just nu känns det som om jag har hur mycket tid som helst på mig innan det är vår. Vi får väl se hur det känns lite längre fram. 

Tillbaka i ateljén

Det tog lång tid att ta sig tillbaka till ateljén den här gången. Sommaren fylldes av sommarstuga, semesterresa och diverse hemmafix, men nu är vardagen här igen och med den lite mer rutiner. I helgen städade jag ur allt gammalt damm ur ateljén och tog mig äntligen tid att plocka fram färgerna igen. Det känns fantastiskt bra även om det som vanligt är lite trögt i början.

Jag ville att det skulle vara lekfullt och roligt första gången efter ett så pass långt uppehåll och inte så mycket grubblerier, så jag plockade in några olika blad och fröställningar från trädgården som jag använde som inspiration, och det var nog en klok idé. Måleriet gick lätt och ledigt och jag hade roligt när jag testade olika former och färgkombinationer. Jag lyckades till och med skissa upp en dam som jag kände mig ganska nöjd med innan det var dags att göra kväll. Målningen är dock långt ifrån färdig och jag tvivlar på att det kommer att gå lika lätt nästa gång. Det brukar gå både upp och ner i måleriprocessen och nästan varje målning går igenom minst en fulfas innan den är klar. Det är ju lite det som är charmen med det hela egentligen. Det skulle inte vara så roligt om det bara var lätt hela tiden.
SparaSparaSparaSpara