Märklig känsla

Jag på Galleri K innan vernissagen öppnade

Kvällen innan vernissagedagen var jag på galleriet för att lämna av några inramade konsttrycks om skulle komplettera den redan färdighängda utställningen. Dörren till galleriet stod öppen medan vi hängde tavlor och skrev om prislistan. In genom dörren kliver en äldre välklädd herre som undrade om vi hade öppet. Vi började prata och det visade sig att han visste vem jag var och att han följt min konstkarriär under en längre tid. Han hade sett mina målningar på Gästrik Konst under åren och tyckte att mitt måleri hade utvecklats och mognat. Vi hade ett kort men trevligt samtal och sedan var jag tvungen att rusa iväg för det kom en parkeringsvakt och jag hade felparkerat utanför galleriet för att lasta av.

I bilen hem tänkte jag på samtalet och hur märkligt det känns att det finns människor som är intresserade av mitt måleri och kan se hur det utvecklats över tid. Visst vet jag att det är fler som följer mig på sociala medier och att jag får positiva kommentarer om mitt måleri både där och på utställningar, men när jag verkligen tar mig tid att fundera över det så känns det ändå overkligt. För tio år sedan skulle jag inte ha vågat andas ordet konstnär i samband med mitt namn och nu står jag här och det finns människor som uppskattar det jag gör och väljer att gå och titta på mina utställningar. Och de gör det inte för att de känner mig utan för att de tycker om mina bilder. Det känns verkligen märkligt, men naturligtvis också roligt.

Idag ska jag vara på galleriet igen och tillåta mig själva att vara i min rosa konstbubbla. I morgon är det vardag igen och allt är som vanligt. Det kan vara ganska skönt det med.

Helgen i bilder

Solljus har strömmat in genom fönstren i ateljén hela helgen, och även om jag har haft lite dåligt samvete över att stänga in mig i det fantastiska vädret, så har jag fått en hel del gjort och jag börjar känna mig lite lugnare inför utställningen. Nu är det bara finputs och inramning kvar. Och fotografering... och komma på titlar... och...

...fast det tänker jag inte grubbla på nu. Nu tar jag helg de sista timmarna på söndagskvällen och ägnar mig åt något helt annat än jobb. En promenad kanske?

Att ta sig själv på allvar

Den här sommaren, liksom tidigare år, har jag tagit som vana att lyssna på valda sommarpratare under mina joggingturer. Igår kväll var det dags för konstnären Cecilia Edefalk. Hennes prat var ganska trist att lyssna på eftersom hon läste innantill med ganska entonig röst, men ibland blixtrade det till och jag hade nästan lust att stanna och anteckna vad hon just sagt. Det gjorde jag inte. I stället lyssnade jag på programmet igen nu på morgonen för att påminna mig om vad det var jag fastnat för och ett sådant citat var det här:

"Min roll som konstnär är att ta min känslighet på allvar och att uttrycka det."

Det är något jag har funderat över ända sedan jag började måla igen för sex år sedan. Att ta sig själv på större allvar. Sina drömmar och förhoppningar och känslor. Att lita på att det jag tänker och känner och vill är rätt och att det inte spelar någon roll vad andra tycker om det. Att lyssna mer inåt. Eller som Cecilia Edefalk uttrycker det:

"Konstnärens yrke kan vara att lyssna mer på den inre verkligheten,

 och förmedla den till andra,

 så att de i sin tur kan komma i kontakt med sin."

Tack för påminnelsen. 

Vilken tur mina barn har!

Sonia och Greta målar i Åstugan i Tallbo  Foto: Mira Folkesson

Sonia är koncentrerad   Foto: Mira Folkesson

Jag var duktig på att rita när jag var liten. Jag älskade att pyssla och hitta nya sätt att göra saker. Det var jag ganska ensam om i min familj. Visst hade farmor alltid en stickning på gång och mormor vävde löpare emellanåt, men det räknades liksom inte. Vi gick aldrig på en konstutställning och att bli konstnär var inget alternativ. Inte för att jag tror att mina föräldrar skulle ha protesterat om jag försökt redan då, det fanns bara inte i min värld att det var möjligt. Jag skulle ha ett "riktigt" jobb. Trots det så sökte jag mig till både sömnads- och konstlinje, men då var tanken att jag skulle kunna vidareutbilda mig till något inom design, reklam, eller möjligen bildlärare. Det slutade med att jag struntade i alltihop och släppte måleriet helt. Det har tagit lång tid för mig att inse att jag vill och kan bli konstnär. Tänk om jag vetat det redan som barn? Var hade jag varit då? 

Ibland tänker jag på vilken tur mina barn har. För dem är det helt självklart att man kan vara konstnär. De grubblar inte över om det är något "riktigt" jobb eller inte. Det bara är. De ser mig måla, har hängt med på både hängning och vernissager och pratar ofta om olika utställningar jag har haft. Vad mycket lättare det kommer att vara för dem om de vill arbeta med något kreativt. De har sett att det är möjligt. Det känns som en tröstande tanke de dagar jag känner mig egoistisk för att jag stänger in mig i målarrummet. Jag kanske åtminstone är en förebild när det gäller barnens yrkesval. 

(Sedan kommer säkert mina barn att vilja syssla med motorsport eller något annat som vi inte har en aning om i den här familjen, och få kämpa med det. Men det går ju bra det också.)