En full dag

Det är fredag och egentligen min målardag, men idag blir det inget sådant. Som vanligt den här hösten. På eftermiddagen ska jag till högskolan för näst sista träffen den här terminen. Texten jag skrev förra helgen har tack och lov blivit godkänd, och nu är det bara det roliga kvar. Vi ska arbeta med fotografi, så kameran ska med. Det ser jag fram emot.

Innan högskolan ska jag hinna med ett inbokat möte, och efter ska jag fira min man som fyller år idag. Dags att slita sig från datorn.

Saker som gör mig lycklig

Mosaikfat av Anette J Sundell

På mitt stora matrumsbord står det här mosaikfatet. Det är gjort av Anette J Sundell och jag gick och sneglade på det inne på galleri K när jag hade utställning där. Jag var så nära att köpa det, men kom aldrig till skott. Som tur var så såg min svärmor att jag gick och suktade efter det, och köpte det till mig i födelsedagspresent. Lycka.

Äntligen en bilduppgift

Den här terminen har bildpedagogikkursen inneburit mer teori än praktik och bilduppgifterna har varit få och mer styrda. I helgen fick jag dock leka lite. Vi skulle göra en illustration till den senaste inlämningsuppgiften, som var en argumenterande och reflekterande text om workshopen vi hade förra gången. Den som handlade om observation, spårning och hur olika rörelser påverkar varandra. Jag valde att leka med abstrakta former och mönster i akvarell, eftersom jag tyckte att akvarellens rörelsemönster passade bra in på temat. Vått i vått och mycket färg som rinner och blandar sig. Allt är rörelser som påverkar varandra. Klart.

Efter hårt arbete får man en belöning

Hela dagen har ägnats åt bildpedagogiken. Jag har läst och skrivit och läst lite till. Och svurit lite över att jag inte orkar just nu. Och att det är tråkigt. Fast det är det inte egentligen, det är bara så mycket annat jag vill fokusera på nu. Som att måla. Och känna in julstämningen.

Nu är i alla fall texten inskickad och jag kan hitta på något mycket roligare. Vad sägs om att gå på konsert med Melissa Horn? Det är inte helt fel en söndagskväll.

Färglycka i juletid

Äntligen har tomten Bertil fått komma upp ur källarens mörker och står på vakt i trappan till övervåningen. I fönstret står dalahästarna kvar sedan i somras, men den röda stjärnan är nyligen uppsatt. Det kändes lite tomt ändå, så jag hängde upp en av de tavlor som blev över vid senaste utställningen, och vips blev jag så där färglycklig igen. Det blir jag när allting stämmer överens (i mina ögon i alla fall).  Det röda från juldekorationerna och tavlan går igen i tapetens sommarblommor, och Bertils grå byxor matchar trappan och bakgrunden i tavlan. Till och med de svarta detaljerna i lysknappen, håret och den minsta dalahästen gör mig glad. Tur att man kan bli lycklig över så lite.

Utmaningen som dog men återuppstod

Mitt i alla höstens grubblerier över vad jag ska göra och hur jag ska fördela min tid, så tappade jag helt sugen för min utmaning att teckna 365 ansikten på ett år. Jag skrev tidigare att jag bestämt mig för att avbryta alltihop efter 197 teckningar. I en kommentar fick jag tipset om att döpa om utmaningen till 200 ansikten och eftersom en jämn siffra låter trevligare på något sätt, bestämde jag mig för att göra tre teckningar till, så att jag med gott samvete kunde döpa om projektet. Idag var första dagen på länge som jag har haft lite tid att spendera i målarrummet (det har varit sorgligt igenmurat av allehanda skräp de senaste månaderna) och efter tre snabba övningar med torrpastell, börjar jag känna att det kanske är möjligt att fortsätta projektet ändå. Nu när alla grubblerier börjar landa kommer jag plötsligt ihåg varför jag hittade på den här utmaningen i början av året. Det är ett perfekt sätt att kicka igång skaparlusten, och en bra träning på att teckna ansikten. Så jag tror att jag tar tillbaka vad jag skrev i tidigare inlägg. 365 faces fortsätter. Det är ju bara 165 stycken kvar.

Längtan efter förändring

Det är mycket som har hänt på sistone.Under hela hösten har jag funderat över mitt liv och hur jag ska fördela min tid och det har lett till en hel del jobbiga grubblerier. Ett tag var jag beredd att ge upp allt som har med måleri och bloggande att göra, men som tur var sansade jag mig ganska snart och försökte hitta andra lösningar. Nu börjar jag komma ut på andra sidan, och allt faller på plats i en helt ny komposition, med helt nya och oanade möjligheter. Det kommer att bli en hel del förändringar, både spännande och utmanande, och det kommer att påverka måleriet, men exakt hur vet jag inte än. Jag vet bara att det känns riktigt bra och då löser sig det mesta.