Och nu då?

"Återvinningskonst 41", 2012, blandteknik, 15x15 cm (SÅLD)

Förra veckan var hektisk. Det var massor att förbereda inför utställningen i Hofors, och jag hade fullt upp hela dagarna. Nu är vernissagen avklarad och utställningen sköter sig själv i tre veckor. Nästa utställning är inte förrän om tre månader. Vad ska jag göra nu? Inga problem. Jag har har en plan.

Idag börjar nämligen en e-kurs som jag har anmält mig till. Den heter Hello Soul Hello Business och är ett samarbete mellan Kelly Rae Roberts och Beth Nicholls från Do what you love. Jag gick ju en e-kurs i våras för Kelly Rae Roberts som hette Flying Lessons och den gav mig massor av idéer om hur man kan starta ett kreativt företag och med den här kursen är jag redo för nästa steg. Hur ska jag kunna leva på det jag vill göra? Det är där det stora problemet kommer. Jag är livrädd för allt som har med ekonomi och företagande att göra. Det känns så otroligt besvärligt att sätta sig in i alla regler och annat, och eftersom jag är en sådan som vill förstå allt på en gång, har det varit lättare att bara sätta stoppa huvudet i sanden och hoppas att det ska försvinna. Inte en särskilt smart strategi.

Ett av mina största mål med min tjänstledighet är att tvinga mig själv att komma över den här skräcken. Min man och jag har redan en enskild firma eftersom vi äger en gård, men jag har hela tiden lämnat över allt ansvar till honom. Det håller inte i längden. Jag måste ha kontroll över mitt eget och det är bara att kasta sig ut. För att verkligen inte kunna komma undan har jag också anmält mig till en starta-eget-kurs på det lokala företagscentret. Det är riktigt läskigt för då kan jag inte gömma mig bakom datorn. Men det som inte dödar härdar. Sägs det i alla fall...

Bilder från utställningen

Välkommen in på utställning!

Vi börjar rundturen direkt till vänster. Här är den lite mer färgglada väggen. Alla fem tavlor såldes.

Vägg två med lite större målningar och lite mer dämpade pasteller.

Halva vägg tre (jag missade att fotografera en tavla) och halva vägg fyra.

Vägg fyra (som blev alldeles suddig) med en gammal målning som jag lånade in för att det inte skulle se så tomt ut.

Gårdagens vernissage gick jättebra. Det var en stadig ström människor som kom, vilket jag inte riktigt räknat med eftersom Hofors inte är någon stor stad. Tiden gick så fort på slutet att jag missade att det var stängningsdags. Naturligtvis glömde jag att fotografera under själva vernissagen och har inte ett enda foto där jag är med.

Som vanligt kände jag mig alldeles uppskruvad på kvällen, och hade svårt att fokusera på något annat än utställningen och alla jag pratat med. Det är en mycket märklig men upplyftande känsla att stå så mycket i fokus under några timmar. Tur ändå att man inte gör det varje dag. Jag skulle bli odräglig.

Min första riktiga recension

Ur Arbetarbladet den 14 januari 2012

Det var med stor nyfikenhet jag öppnade tidningen i morse. Som jag skrivit tidigare var jag förberedd på att bli totalsågad, men det blev inte alls så. Jag fick en fin recension där det känns som om recensenten har förstått det jag vill med mina tavlor, även om jag inte riktigt håller med om tolkningen av bilden här ovanför. men det är ju det som är så kul. Alla har rätt till sin egen tolkning. Att återvinningstavlorna inte håller samma kvalitet håller jag också helt med om. Det ligger liksom i deras natur. De är snabba, av billigt material och därför så kravlösa. Och omtyckta. Jag sålde sex stycken av totalt sju idag. Nu ska jag fira med lite bubbel och så kommer det bilder från utställningen i morgon.

Idag är det dags!

"Delar av en helhet", 2012, blandteknik (återvinningskonst), 30x30 cm

Äntligen är det lördag och dags för vernissage på Galleri Boken på Hofors bibliotek. Kom gärna dit och hälsa på! Jag är där mellan 11 och 14.

(Det stod om utställningen i tidningen i morse... men mer om det när jag kommer hem. Nu måste jag springa!)

Allt klart för morgondagen

Ny större (!) återvinningstavla på köksväggen, SÅLD

Äntligen är allt klart inför morgondagens vernissage. Jag har jobbat frenetiskt idag med att göra färdig den nya hemsidan/bloggen så att jag inte lämnar ut visitkort som leder till ingenting. Nu är jag riktigt nöjd med sidan faktiskt, i alla fall för tillfället. Det bästa med den är att jag kan ändra precis hur mycket jag vill och att jag har samma inloggning som till bloggen. Enkelt alltså, det gillar jag. Titta gärna in via länken som finns i flikarna här ovanför.

Förutom slitet vid datorn har jag också ramat in ännu en tavla som jag ska ta med till utställningen i morgon. Snacka om sista minuten! Det är en återvinningstavla som jag gjorde igår. Den här är större än mina vanliga återvinningstavlor, själva målningen är 30x30 cm och ramen är 50x50. Huset är gjort av en kasserad akvarell och jag har hållit mig till en ganska dämpad färgskala med vitt, ockra, preussiskt blå och bränd umbra. Jag älskar den kombinationen.

Tankar om att ställa ut: Priser

Nya återvinningstavlor på galleriets vägg

Prislistan till utställningen i Hofors är precis färdigskriven och ivägskickad. Det känns bra att beslutet är fattat, men det föregicks av en hel del grubbel och diskussioner. Hur sätter man egentligen ett pris på sin konst? Ett pris som känns rimligt för både konstnär och köpare?

Det finns två olika system (som jag ser det) för att prissätta sina alster. Vissa förespråkar att sätta pris efter känsla, eller tid det tagit att måla, dvs om man tycker särskilt mycket om en tavla eller om den tagit lång tid att göra ska den ha ett högt pris, medan en annan tavla av samma storlek kan få ett lägre pris för att den gick snabbare att göra, eller inte tilltalar konstnären lika mycket. Det andra systemet är att prissätta efter storlek. Samma storlek betyder samma pris oavsett om den ena tavlan är bättre än den andra. Jag har alltid använt det senare alternativet, eftersom det känns enklast. Jag behöver inte grubbla över hur jag känner inför en tavla. Jag bara tittar på storleken och sätter priset efter den. Dessutom är det systemet enklare att förklara för en eventuell köpare.

Valet av system är dock inte det enda beslutet att fatta. Om man som jag prissätter efter storlek, måste man bestämma hur man mäter storleken på tavlan och hur man sedan bestämmer själva priset. Ett sätt är att räkna ut hur många kvadratcentimeter tavlan är och sedan multiplicera det med en vald siffra. Ett annat sätt, som jag använder, är att hoppa över den första uträkningen och bara multiplicera sidan på målningen med en vald siffra. Jag gör alltid (än så länge) kvadratiska tavlor, men jag tänker att det lika gärna kan fungera på andra format om man till exempel bestämmer sig för att alltid använda den längsta sidan. Anledningen till att jag gör så är dels för att det är enklare, men framför allt för att det ger bättre fördelning av priset för olika storlekar. Om man prissätter efter kvadratcentimeter så blir små tavlor väldigt billiga och stora tavlor väldigt dyra. Jag ska ge ett exempel. Om jag bestämmer att ett rimligt pris för en målning på 50x50 cm är 3000 kr så betyder det att jag enligt kvadratcentimetersmetoden har multiplicerat med 1,2 och enligt sidmetoden med 60. I andra storlekar ser det då ut så här:

En liten målning kräver oftast lika mycket tid att göra som en större. Då är det inte rimligt, tycker jag, att det ska skilja så mycket i pris.

Det här gäller naturligtvis tavlor gjorda i samma teknik. En akvarell får oftast inte samma pris som en oljemålning även om de har samma storlek. I mitt fall betyder det att mina återvinningstavlor är mycket billigare än akrylmålningarna. Det beror på att de är mindre, går snabbare att göra, inte kräver lika mycket tankearbete och dessutom är det mesta av materialet gratis.

Så här tänker alltså jag. Krångligt och fyrkantigt kanske vissa tycker, men för mig är det en hyfsat enkel lösning på ett knivigt problem. Sedan måste man ju ändå bestämma vad man ska använda för siffra att multiplicera med, var den rimliga nivån ligger, men det är en annan fråga.

Delar av en helhet

"Vad bär du på?II", 2012, akryl och collage på duk, 50x50 cm, SÅLD

När jag målar inför en utställning vill jag gärna ha ett tema att utgå ifrån, ett ord eller en fras att tänka på när jag väljer mina motiv, så att det finns en röd tråd genom hela utställningen. Det är oftast någon idé eller tanke som jag går och grubblar över,  något som är aktuellt i mitt liv just då.

Min första utställning någonsin hette till exempel "På väg" och handlade mycket om min påbörjade resa som konstnär. Till förra årets utställning på Göransson Arena hade jag valt ordet "Tillsammans" eftersom jag tyckte att jag hade varit alltför fokuserad på mig själv tidigare. (Det visade sig i måleriet att jag fortfarande var ganska självcentrerad, men det är en annan historia.)

Ibland har temat jag valt utvecklats under målandets gång, så att slutresultatet har blivit något helt annat än det jag börjat med. Det gör ingenting. Tvärtom är det en av de saker jag tycker är härligt med måleriet, att det hela tiden dyker upp nya idéer som måste fram. Det viktiga är att det i slutändan hänger ihop, oavsett var det var jag började.

Utställningen som börjar på lördag är kanske inte min allra mest välplanerade, eftersom jag har haft så lite tid till förberedelser, men jag har en tanke bakom och känner mig ganska nöjd med helheten. Temat är "Delar av en helhet" och det är något jag har grubblat över den senaste tiden, särskilt när det gäller människor. Trots att man tror att man vet precis hur en människa är, så dyker det hela tiden upp nya berättelser som förändrar bilden. Vi är alla uppbyggda av så många olika berättelser som inte syns vid första anblicken. Det som kan verka så enkelt visar sig vara ganska komplicerat när man granskar det närmare.

I mina senaste målningar har jag därför arbetat mer med collage än tidigare. Små bitar som bygger upp en helhet. I bilden här ovanför är till exempel hela kappan gjord av text, olika berättelser som hon bär på, men som inte är synliga för andra om man inte tittar väldigt noga. Bakgrunden är också gjord av collagebitar, men den är helt övermålad så att man bara ser själva strukturen, delarna. I titeln försöker jag förklara mina tankar något, men också lämna öppet för andra tolkningar. Det är en fin balansgång mellan att visa vad jag tänker, och att styra besökarnas tolkningar för mycket. Jag har lärt mig att det jag ser i mina målningar inte alltid är vad andra ser. De kan göra en helt annan tolkning, som är minst lika bra som min. Och det är precis det jag går och grubblar över. Det finns många olika delar av en helhet.