Snart jul

Det börjar närma sig julafton och jag är långt ifrån färdig med julklappar, matlagning och städning. Ingen större stress dock. Jag hinner. De senaste veckorna har varit hektiska med betygssättning, sjuka barn och lite sömn. Det har inte blivit någon tid över för att måla. Men nu... Visserligen brukar det vara en hel del annat som ska hinnas med under jullovet, men jag längtar efter att få stänga in mig i målarrummet. Och dessutom måste jag! Jag har en utställning bokad i juni och jag anar redan nu att det kommer att bli tunt med måleriet under vårterminen. Sonia ska skolas in på dagis och Peter ska börja jobba igen. Jag har tänkt måla en dag i veckan, men bara om det fungerar med barnen på dagis. Måleriet ska vara roligt - för barnen också! "Miniutställningen" i Handelsbankens fönster, som jag skrev om i förra inlägget, har gått bra. Jag har fått en hel del positiv respons och har sålt en av tavlorna: "Så liten". I veckan sålde jag ännu en här hemifrån så nu finns det knappt några tavlor kvar. Ännu ett skäl att måla mer alltså. Men först julafton!

Att visa upp sig

Lagom till julskyltningen ska jag hänga några av mina tavlor i Handelsbankens skyltfönster i Sandviken. Min svägerska har jobbat där tidigare och undrade om jag var intresserad av att visa upp det jag gjort. Först tvekade jag lite. Det känns lite underligt att visa bilderna på en sådan offentligt plats. Att visa upp dem här på bloggen är en helt annan sak. De som söker sig hit väljer det själv, men ett skyltfönster mitt i stan kan man inte missa... Vem tror jag att jag är? Tänk om folk tycker att jag är urusel! Det var mina första tankar. Sedan tänkte jag om. Vad spelar det för roll om någon tycker att jag är urusel? Ska jag låta det hindra mig från att göra det jag vill? Jag har kul när jag målar och det är huvudsaken. Om någon sedan tycker om tavlorna och vill köpa så är det också kul, men det är inte ett måste. Jag gör det jag mår bra av - sedan får folk tycka vad de vill!

Musik och bild

"På väg", 2008, akryl på duk, ca 100x100 cm

Jag satt i bilen på väg till jobbet häromdagen och lyssnade på en skiva av Marit Bergman. Den senaste tiden har jag blivit mer uppmärksam på ord; låttexter som jag tidigare har sjungit med i men inte riktigt lyssnat på får nu en helt annan betydelse. Kanske har orden påverkat mig på ett omedvetet sätt tidigare för i en av hennes låtar hittade jag precis det jag skrev om i mitt förra blogginlägg. Att det är lätt att känna sig liten när man tänker på alla andra människor som lever sina liv med sina egna passioner och problem utan att känna till varandra:

"...the cars they drove along

one by one in endless lines

transporting papers, pills and children back and forth

from south to north

a caravan of separate lives

and then I felt how small we are..."

(Marit Bergman, Alone together)

"A caravan of separate lives" är ett passande samlingsnamn för det jag är intresserad av att måla just nu. Jag fortsätter att inspireras av morgontidningsbilderna. Alla dessa separata liv, som har hamnat i tidningen av olika anledningar, får nytt liv i min fantasi.

Dagens bild är en bibliotekarie med författardrömmar. Hon såg lite drömmande, men samtidigt nöjd ut. Jag tänker mig att hon är på väg någonstans, kanske på riktigt eller bara i drömmen. Från början fanns det en väska med på bilden men den tog jag bort och målade dit några folkloristiska blomrankor istället. Fråga mig inte varför - vissa saker bara händer!

Att berätta historier

"Så liten", 2008, akryl på duk, 50x50 cm

Jag tycker om att hitta på historier. Ofta fantiserar jag om människor jag ser på bilder, tavlor eller i verkligheten. Jag undrar vilka de är och hur deras verklighet ser ut. Det fascinerar mig att liv pågår överallt, hela tiden. Varje människas värld är lika verklig som min, och jag är bara delaktig i ett fåtal av dem. Det får mig att känna mig liten, vilket inte behöver vara en negativ känsla. Det betyder att mina problem också blir mindre. Saker jag irriterar mig på är egentligen totalt oviktiga i det stora hela. Det är ganska skönt att tänka så, tycker jag.

Den här bilden är en historia. Jag har plockat pojken från morgontidningen och satt in honom i ett helt nytt sammanhang. Samtidigt som jag målade lyssnade jag på Hansson de Wolf United, en gammal skiva som mina föräldar spelade när jag var liten. Särskilt en textrad fastnade i mitt huvud: "Jag kände mig så liten, rädd och svag", och titeln på tavlan har jag tagit därifrån. Jag tycker dock inte att pojken ser så rädd och svag ut. Snarare ser han lite nöjd ut där han sitter på den alldeles för stora stolen.

SÅLD!

Inga mingelbilder

Stolt konstnär med lillasyster

Glad stad av Mira Folkesson

Det blev inga mingelbilder från kalaset. När alla kom hade jag fullt upp med annat, och kameran blev liggande. Jag hann dock knäppa några bilder på tavlorna och det var tur för de hade en strykande åtgång. Tavlan på bilden köptes av farmor.

Vernissage idag!

Dagens konstnär: Mira

Idag är det vernissage här hemma i målarrummet. Tavlorna är uppställda, prislistan fixad och det ska bjudas på bubbel och snittar. Det är dock inte jag som ställer ut, utan min äldsta dotter Mira. Hon har födelsedagskalas för släkten idag och då passar vi på att ha en liten utställning av hennes alster. Vi har pratat länge om detta. Från början var det meningen att vi skulle ha en gemensam utställning, men det var före min bloggartid. Nu visar jag ju allt här så släkten har redan sett det jag gjort. Mira har också tjatat om en egen blogg men det får nog vänta ett tag till. Tills dess får ett kalasvernissage duga. Jag återkommer med mingelbilder och rapport om hur det gick.

Kreativitet i hemlighet

Ett överblivet plastlock från IKEA passar perfekt till palett

Även om det inte går att se några spår av min kreativitet här på bloggen, så betyder det inte att den inte existerar. Visserligen har jag börjat jobba igen, och det tar mycket av min tid, men jag har målat. Problemet är bara att jag inte vill visa det jag har målat. Det gäller naturligtvis barnboksprojektet som jag skrev om tidigare. Just nu är det två böcker som jag håller på med. Än så länge har jag bara gjort tre uppslag men jag märker att det går snabbare och snabbare för varje bild. I början tog det mycket tid att fundera över hur huvudpersonen skulle se ut, men nu börjar det sätta sig och jag behöver inte tänka lika mycket. Det som istället upptar mina tankar just nu är en hel del praktiska frågor om det här med illustrationer. Hur vill förlagen ha bilderna? Är det OK med fotografier? Eller måste man scanna in bilderna? Eller ska man rent av lämna in bilderna för tryckning? Jag vet knappt skillnaden själv. Som det är nu har jag fotograferat originalen och skickat dem till författaren för hennes godkännande. Fotografierna skulle dock behöva fixas lite och vi har inget bra program för det på datorn - och jag har inte lärt mig hur man gör än heller. Många frågor blir det. Någon som har något bra tips kanske?